Sju sjösjuka sjömän
Nästa vecka ska jag till Shanghai, jag. Jag ska gå på kinesiskt bröllop. Ni vet, sådär som man gör ibland. Ingenting att hetsa upp sig över liksom. Trodde jag. Tills jag fick höra av någon att alla kvinnor förväntas bära vitt på kinesiska bröllop. Vitt! Nejnejnejnej, ni förstår inte. Jag gör inte vitt. Jag gillar inte vitt, vitt gillar inte mig. Det är en grej vi har. Nu står jag inför ett val: spotta den främmande kultur jag besöker i ansiktet, eller se ut som att det jag har på mig har kräkts upp mig. Hmmm.
Är det ett flygplan? Är det en försäljre? Är det en volontär?
En sak till appropå Världsbutiken som jag tycker är lite lustig: eftersom jag träffade Linus första gången när jag jobbade i Världsbutiken (det hela var väldigt fint, mer om det en annan gång kanske!) och han berättade om mig utifrån det för sina kompisar kallar tydligen vissa av dem mig för FairtradeAnna. En kväll när träffade vi på en mer avlägsen bekant till honom, och hon bara: jaha, är det du som håller på med fairtrade. Det har tydligen blivit förenat med min identitet. Och det verkar sprida sig, för ett tag sedan stötte jag på en man på universitetet som jag haft att gör med genom butiken, och när jag hälsade utbrast han "Men är det rättvis handel- Anna!". Det tycker jag är schysst, för det låter som ett superhjältenamn. Jag ka etablera mig som FairtradeAnna och låta sy upp en trikådräkt med mantel med rättvisemärktloggan frampå, och så ska jag gå runt i stan och se lite förmer ut sådär, fast samtidigt lite mild och blid, så att folk förstår vad det är frågan om. Jag ser framför mig barn som rycker sina föräldrar lite försiktigt i jackärmarna, pekar på mig och viskar "pappa, vem är det där?". Och föräldrarna, så tagna av situationens storhet att de inte ens förmår att förmana barnen för att de pekar ska svara "det där mitt barn, det är FairtradeAnna, och den som är god mot henne får handla rättvisemärkt choklad".
Ett litet ödmjukt tankesprång, sådär.
Ett litet ödmjukt tankesprång, sådär.
Till en enkel tisdag, hälsningar Anna
Vad gör man klockan nästan-nio en tisdagkväll som denna? Jag för min del sitter i en övergiven Världsbutik efter ett styrelsemöte och ägnar mig åt att komma ikapp mailande och ringande. Nu har jag kokat vatten också för att skölja ur kaffekossan från helgens kafferester. Det är en enorm kaffetrmos som liksom är en ryggsäck, med en slang kopplad till sig som man häller kaffe ur. Sjukt bra grej, man ser ut som en ghostbuser i den. Jag ska skaffa en egen sån och lltid gå runt och sälja kaffe till folk sådär lite random.
Annat new and good in life: Fyndade Buffy säsong sju häromveckan, vilket gör samlingen komplett. Ser man på den här bloggen märks det kanske inte (eftersom jag var så totalt Buffyfanatisk sist jag skrev mer regelbundet), men det har verkligen varit total torka i mitt Buffyengagemang sen typ i vintras, men nu råder återigen den där välbekanta febern hemma hon mig och Lisa på Ålidhem. En fix räcker inte, bara.. ett.. avsnitt.. till... till.. till.
Annat new and good in life: Fyndade Buffy säsong sju häromveckan, vilket gör samlingen komplett. Ser man på den här bloggen märks det kanske inte (eftersom jag var så totalt Buffyfanatisk sist jag skrev mer regelbundet), men det har verkligen varit total torka i mitt Buffyengagemang sen typ i vintras, men nu råder återigen den där välbekanta febern hemma hon mig och Lisa på Ålidhem. En fix räcker inte, bara.. ett.. avsnitt.. till... till.. till.
Skyll dig själv, för folk vill GÄRNA LÄRA KÄNNA DIG
Vaknade idag med en sån där oförklarad vemodighet som man har vissa dagar, men mer än så: med ett outtömligt behov av att höra Håkans Vi två, sjutton år om och om igen. Besynnerligt, jag undrar var den dök upp ifrån. Länge sedan sist. Det är lustigt hur huden skiljer en från omvärlden. Hur man skulle kunna ta en sån låt och spela upp den för någon och vänta sig att de ska känna det där, känn, känn just hur den där åten känns. Men man kan ju inte komma åt. Jag tänker på något Per Hagman skrev: man kan inte komma närmare än nästan nära. Är det så? Ibland är jag ett med varje träds bark och med alla människorna som kliar sig på armarna och lungt går vidare och jag förstår dem, jag fattar. Ibland är allt nära men inte idag. Idag är min kropp en skarp kontur som avgränsar mig från allt utom musiken: sen vi var sjuuuutto, sjutton år.
UB
Jag sitter på UB med min lilla datorvän och försöker starta nya bloggar, varför gör jag det? Jo, jag vet, för att jag vill bli av med mina gamla inlägg men inte klarar av att radera det förflutna. Jag älskar UB och jag älskar den lilla sjön vid campus, där har jag suttit ibland i sommar och älskat dessa universitetsbyggnader, älskat det glänsande blåa nöra där jag bor. Inskrivning på litteraturvetenskapskursen idag. Allt påminner förvånansvärt mycket om gymnasiet. Klassrumen, lärarna, instruktionerna. Håhåjajaja. Det var inte större än så?
Men pepp!
Men pepp!
Komprimera det komplicerade
"Livet låter sig inte sammanfattas, det är det för stort för",
-men om du skulle försöka?
Då skulle det handla om livet i obeveklig, rasande rörelse
vi kunde prata förändringarnas tidevarv
och så vidare
och jag som brukat kalla livet för reumatiskt, brukat säga att
ingenting händer någonsin mig
finner mig plötsligt mitt uppe i någon sorts
- eller snarare flera sorters -
framfart
på gott och på ont.
Denna sommar, denna vår. Detta år alltså, 2008, jag blir inte klok på dig.
Ta bara den senaste veckan. En vecka alltså. Förändringar i kronologisk ordning:
- Mina tre katter på fem och sex år har, en efter en, flyttat till nya hem. Jag hann bara säga hejdå till en av dem
- Mitt tidigare hem har totalt tömts på grejer och jag packade de sista grejerna från rummet hos mamma
- Fick besked om att Linus inte skulle flytta från stan i höst, vilket annars var planen (trendbrott! En som inte flyttar!)
- Min styvfar som jag bott med i fem år flyttade till Stockholm
- Yrsa flyttade till Stockholm
- E bestämde sig för att flytta ut ur vår lägenhet
Medmera. Jag säger det igen, 2008 jag blir inte klok på dig. Det är känslomässig bergochdalbana som a way of life, typ.
-men om du skulle försöka?
Då skulle det handla om livet i obeveklig, rasande rörelse
vi kunde prata förändringarnas tidevarv
och så vidare
och jag som brukat kalla livet för reumatiskt, brukat säga att
ingenting händer någonsin mig
finner mig plötsligt mitt uppe i någon sorts
- eller snarare flera sorters -
framfart
på gott och på ont.
Denna sommar, denna vår. Detta år alltså, 2008, jag blir inte klok på dig.
Ta bara den senaste veckan. En vecka alltså. Förändringar i kronologisk ordning:
- Mina tre katter på fem och sex år har, en efter en, flyttat till nya hem. Jag hann bara säga hejdå till en av dem
- Mitt tidigare hem har totalt tömts på grejer och jag packade de sista grejerna från rummet hos mamma
- Fick besked om att Linus inte skulle flytta från stan i höst, vilket annars var planen (trendbrott! En som inte flyttar!)
- Min styvfar som jag bott med i fem år flyttade till Stockholm
- Yrsa flyttade till Stockholm
- E bestämde sig för att flytta ut ur vår lägenhet
Medmera. Jag säger det igen, 2008 jag blir inte klok på dig. Det är känslomässig bergochdalbana som a way of life, typ.
Bara fredag
jag häller upp ett glas vin och går ut och sätter mig på balkongen för att njuta av det i eftermiddagssolen och tänker herregud håller jag på att bli min mamma?
Så blir luften som jag sagt, lättare om vi andas i takt
NU har jag adressändrat!! Från söndag bor jag helt officiellt på ny adress. På lördag flyttar jag hemifrån. Iiiiiiiip!
Tills dess försöker jag packa och förbannar mig över konsumtionssamhället som fått mig att samla på mig så mycket prylar som aldrig i livet kommer få plats i mitt rum (kanske läge att skylla på Astrid Lindgren: "Pippi är materialist! Det eviga sakletandet! Saker, saker! Som om det var det viktigaste i livet" /Tillsammans). Får nog lov att lämna kvar en del hos pappa, men rummet hos mamma är helt tömt nu eftersom hon och K ska skiljas och hipp som happ sälja hus och flytta även de.
Men alltså. Ändå. Ålidhem, egen lägenhet, bästa, bästa kollektivpolarna. Bara lite drygt att ta sig till umedalen för att jobba varje morgon, jag är less på klockan sju. Men. Sådant flyt. Sådan lyx. Och så vidare. Sött.
I övrigt jobbar jag och dagarna går jättefort och om det är varmt, som idag, och om man får köra truck, som idag, så är det bra dagar. Annars kalla och tråkiga, men fort går de ändå. Och så är jag ju lite småkär sådär.
Tänk att ni orkar kolla hit fast jag aldrig uppdaterar mer. Det är fint av er.
Tills dess försöker jag packa och förbannar mig över konsumtionssamhället som fått mig att samla på mig så mycket prylar som aldrig i livet kommer få plats i mitt rum (kanske läge att skylla på Astrid Lindgren: "Pippi är materialist! Det eviga sakletandet! Saker, saker! Som om det var det viktigaste i livet" /Tillsammans). Får nog lov att lämna kvar en del hos pappa, men rummet hos mamma är helt tömt nu eftersom hon och K ska skiljas och hipp som happ sälja hus och flytta även de.
Men alltså. Ändå. Ålidhem, egen lägenhet, bästa, bästa kollektivpolarna. Bara lite drygt att ta sig till umedalen för att jobba varje morgon, jag är less på klockan sju. Men. Sådant flyt. Sådan lyx. Och så vidare. Sött.
I övrigt jobbar jag och dagarna går jättefort och om det är varmt, som idag, och om man får köra truck, som idag, så är det bra dagar. Annars kalla och tråkiga, men fort går de ändå. Och så är jag ju lite småkär sådär.
Tänk att ni orkar kolla hit fast jag aldrig uppdaterar mer. Det är fint av er.
Var tog det vägen?
Ja, här råder hög aktivitet som ni märker.
Kanske kommer bättring snart?!
Kanske kommer bättring snart?!
Vår får shåre
Årets första mjukglass = lycka.
Speciellt om den avnjuts med daimkulor, solsken och allra bästa Emelie.
Igår hade jag förövrig t-shirt på mig en stund då jag gick på promenad längs älven. Helt otroligt!
Har gett mig själv ledigt så här långt denna vecka, lite schysst vårlov innan de fyra månaderna av arbete sätter igång. Mycket skönt.
För övrigt: har fått ett klart besked denna vecka som det känns som om jag väntat på hela vintern. Mindre roligt, även om det ju är en fördel att inte sväva i ovisshet. Men bara drygt, drygt när saker går illa och människor bara går ner sig och i slutändan inte är bra för varandra. Jag hoppas bara att det kan leda till något bättre.
Sesam
Sesamfrön är den nya stora grejen i mitt liv, känner jag.
/Wikipedia
Vilket frö!
Ikväll har jag gjort sesammjölk med banan, vaniljsocker och vindruvor. Kornigt men mycket drickbart. Jag är proteinstinn eftersom det känns lite som att jag gått på någon sorts bakvänd GI-metod sista tiden, iallafall dagtid.
Andra bra gejer att slänga i absolut all mat man kommer åt: citronsaft, svamp och senap.
Sesamfrö, Sesamum indicum, är en växt i familjen sesamväxter och odlas i Kina, Indien, Central- och Sydamerika. Fröna är rika på mineraler, E-vitamin, fleromättat fett och protein. De säljs både utan och med skal. Med skal erhålls större andel järn och kalcium. Sesamfrön innehåller betydligt mer kalcium än vanlig komjölk.
Går att använda till bakning av bröd, till att göra vegetariska pastejer såsom hummus eller till att göra vegetariska färser. Ihop med vatten kan man lätt göra sesammjölk. Fungerar även bra rostade i sallader. Ur sesamfrön utvinns också sesamolja, som tidigare användes både som matolja och för medicinskt bruk.
| Näringsinnehåll (100 g) | |
| Energi | 2 432 kJ (582 kcal) |
| Protein | 18 g |
| Kolhydrater | 18 g |
| Fett | 53 g |
| - Varav fleromättat | 22 g |
| Kalcium | 110 mg (oskalade 1 160 mg) |
| Järn | 2,4 mg (oskalade 10,5 mg) |
/Wikipedia
Vilket frö!
Ikväll har jag gjort sesammjölk med banan, vaniljsocker och vindruvor. Kornigt men mycket drickbart. Jag är proteinstinn eftersom det känns lite som att jag gått på någon sorts bakvänd GI-metod sista tiden, iallafall dagtid.
Andra bra gejer att slänga i absolut all mat man kommer åt: citronsaft, svamp och senap.
Coming up
Fick mina deklarationspapper idag, och å som jag har nervat mig för de stora summor pengar jag trott att staten skulle kräva åter av mig, jag tyckte och tycker att jag alltid betalar alldeles för lite skatt och får ingenting alls att gå ihop. Döm om min förvåning då pappret istället påstår att jag ska ha igen över 7000 spänn och därför inte betala mer skatt på hela 2007 än typ runt 3000. Kan detta stämma? Är det rimligt? Det verkar onekligen för bra för att vara sant, precis som en hel del andra grejer i mitt liv just nu. Ska man bara tacka och ta emot eller vänta på att Anders Borg står på lur bakom varje hörn man rundar för att med en pervers förtjusning överlämna en fet retroaktiv skuld på alla pengar man dumt nog tagit emot?
För övrigt är det här en bra vår, även om just ordet vår kanske borde sättas inom citationstecken. En bra "vår", om våren bara ville komma på riktigt och rensa bort alla tveksamheter med smältvattnet. Nytt och gott i livet och allt det. Som poeten som är väldigt ny och än så länge verkar himla godsint på alla sätt och vis, som jag gillar. Som att jag nästan börjar känna mig som tillhörande på VG där jag vikarierar nästan jämt känns det som, och där barnen gillar mig. Som lägenheten, den drömmen, och det briljanta att få bo med Lisa och Emelie. Å, förlåt. Det är faktiskt aldrig kul att läsa blogginlägg där människor skriver att de är glada.
För övrigt är det här en bra vår, även om just ordet vår kanske borde sättas inom citationstecken. En bra "vår", om våren bara ville komma på riktigt och rensa bort alla tveksamheter med smältvattnet. Nytt och gott i livet och allt det. Som poeten som är väldigt ny och än så länge verkar himla godsint på alla sätt och vis, som jag gillar. Som att jag nästan börjar känna mig som tillhörande på VG där jag vikarierar nästan jämt känns det som, och där barnen gillar mig. Som lägenheten, den drömmen, och det briljanta att få bo med Lisa och Emelie. Å, förlåt. Det är faktiskt aldrig kul att läsa blogginlägg där människor skriver att de är glada.
Denna dag som kom idag
IDAG har ingen förskola ringt men det gör ingenting, jag måste ändå in på avvänjning inför våren och intala mig själv att ingen längre kommer behöva vikarier då jag sliter med att bända upp vintertjälen i gravjorden. Idag softar jag runt i en mjuk orange klänning och läser Drömfakulteten, drömmer om att kunna skriva, nej, drömmer om att faktiskt skriva. Äter goda sesamnuggets och ungsbakade kikärtor och för vegetariansamtal med Lisa: protein, b12, järn, och quorn som egentligen är mycel i öltankar i england och sen är det ju det där med de förbannade 8 essentiella aminosyrorna, men man ska ju inte äta för mycket soja, soja, detta gissel som förstör för världens fattiga och visst är det inte nyttigt med för mycket, men proteinet, osv. Vi låter lite som människor i CSI som förklarar saker båda redan vet för varandra (har ni tänkt på att de alltid gör det i CSI?). Idag tänkte jag söka till högskolan men det får nog bli en annan dag, det är visst en pinkod som ska väntas på och jag måste fundera. Försöker styra upp saker för Världsbutiken i sista minuten som vanligt.
IKVÄLL ska jag kolla på umeåfinalen i Poery Slam.
IKVÄLL ska jag kolla på umeåfinalen i Poery Slam.
Oh, you're so silent
Cykeln, som varit trasig sedan slutet av sommaren, är nu lagad och gled som ett stolt skepp så lätt så lätt genom kvällens täta dimväggar, tomma gator. Jag <3 postapokalyps, och ännu mer <3 min cykel och förhoppningarna om kraftigt reducerade bussutgifter (även om lagningen kostade 800 spänn, sveda, sveda).
Det är ironiskt hur mycket glädje min gamla skola skänker mig för tillfället (glädje samt pengar!). Kanske den försöker återgälda någon gammal skuld. Imorgon får jag komma dit igen och det är som att komma hem. Jag blir allt mer bortskämd ju mer jag får vara på samma ställen, min springvicksnerv har tröttat ut sig och att lära sig alla barnens namn går lite segare. Men vad gör det så länge VG ringer, inte har glömt mig? Lycka.
För övrigt: Det är lustigt hur man inte fattar att man själv är uppfuckad förrän man liksom ges möjligheten att vara det. Så låter vi resten vara osagt, för framtiden är oviss, alltid. Jag hoppas på allt som är bra.
"Oväntad bekantskap"
Kan man, faktiskt på riktigt, träffa någon som ger en dikter?!
Herregud, och jag min fumlare, som fumlar bort allt i generad nervositet.
Herregud, och jag min fumlare, som fumlar bort allt i generad nervositet.
