Idag fick jag för mig att en kille hade svårt för mig, ingen stor grej, bara en på jobbet och de flesta där har jag ju inte jättemycket kontakt med så det vore väl i så fall inte jordens undergång. Nåja, i vilket fall fick jag värsta obehagliga flashen. (ja, jag kommer nog älta högstadiet till den dag jag dör. Lite då och då iallafall).

En väsande röst i mitt öra. Han viskar att jag inte är omtyckt direkt. "bara så du vet". Kanske att jag är löjlig, jag minns inte riktigt. Massa saker. Han är förbannad. Vi har satt honom i klistret igen genom att inte hålla käften ("skvallra"). Han går förbi bakom ryggen på mig gång på gång, låtsas hämta grejer från något skåp men det är bara en förevändning för att portionera ut sitt hat i låga väsningar. Jag sitter stilla, ingen reaktion. Jag vänder mig inte ens om för att se på honom. Jag rycker inte ens till, jag sitter böjd över mitt engelskaarbete. För varje gång han går förbi kommer nya ord, och jag gör mig hård, stålsätter mig.

Klart jag visste att jag inte var klassens mest älskade direkt, speciellt inte i hans ögon, och det var väl inget jag aspirerade heller. Det är inte det egentligen. Inte vad han sa. Jag kunde alltid hantera hatet någorlunda, hålla det så långt borta från mig själv det bara gick eller till och med använda det som någon sorts antikraft (all energi kan omvandlas till annan energi. Hat kan, förutom självförakt bli till självbevarelsedrift, till stolthet, till trotsighet). Det var inte det. Det vara bara så äckligt på något vis. Det där förbannade väsandet, rösten i mitt öra som från en osynlig källa, hur han passerade bakom mig. Och kanske mest av allt den där eviga rädslan som man egentligen inte kan förstå, minnet av sig själv som den passiva, den som tar emot slagen utan att försvara sig. Hur han låtsades som ingenting och hur jag spelade med.
Jag borde ha skrikit.

Ahhh. Hö, nu har jag skrivit ännu ett tyck-synd-om-mig inlägg och ältat något som jag ju ah-ha-haaaaldrig ältar annars. Men det var ingen stor grej egentligen, bara en flashback. Och en tacksamhet, ännu en gång en tacksamhet för att högstadiet är över och inte kan komma igen.

I am Anna, the Brännässle-slayer.
Into every generation, a chosen one is born to fight the evil of brännässlor and protect the human race from it's plague. I was born with a special force wich make the brännässlors powers useless upon my hands - the acsess to gloves.There is only one way to slay a brännässla right, so that it will not rise again. To pull it up by it's roots. Many have tried before me, and many have been brända. Yet it is my calling to walk this earth, always ready to pull up a brännässla that is threatening to bränna an innocent being and tear apart the very foundation that society rests on.
I am Anna, the brännessle-slayer.

-----
Det är sånt  jag roar mig med att tänka på när jag är på jobbet och tja, drar upp brännässlor tillexempel.

Idag när jag rensade häckar satt jag och filosoferade jättedjupt om civilisationen, människan och själen och allt möjligt, och så råkade jag av misstag rationalisera bort gud. Det var inte alls meningen, och eftersom jag tycker om att tro försökte jag rationalisera tillbaka gud på sin plats igen, men det gick inget vidare. Så jag kom fram till att gudstro på inget sätt (iallafall för mig) handlar om vetenskap eller logik, inte om någon "intelligent design" eller nåt sånt, utan om känsla och ja, just tro. Men jag hade ingen vidare framgång med det heller. Fast nu inatt när jag cyklade hem från Emelie såg jag en fågel som flög så fint och det räckte faktiskt för att det skulle falla på plats igen och jag skulle få gudomlighetsglasögonen på mig och tycka allt var fint och lite lagom småheligt. Det var skönt. Fast sista typ året eller så har det varit sisådär med det där. Jag har inte riktigt orkat ha någon engagerad kontakt med gud.

Hahaha, vad absurt allt låter.

....eller min åtminstone. Ursäkta att jag bloggregnar idag, men jag måste bara skriva lite om tahini. Plötsligt stod den bara där i vårt kylskåp, och jag undrar var den varit hela mitt liv. Jag hoppas pappa inte förväntar sig att burken ska vara lika full som när han for imorgon när han kommer tillbaka för jag känner att detta kommer bli min nya drog. Tahini är sesampasta och man kan äta det på mackor. Det smakar ungefär som jordnötssmörs något fräschare kusin och består till 50% av fett. Men ack så gott.

När man kommer hem till min farmor finns det vissa grejer man gör. I regel brukar det första man gör vara typ att ta av sig skorna i hallen och hälsa på min farmor. Det andra man gör efter att ha kommit dit brukar oftast vara att sitta en stund i köket och småprata allihop om vad som händer i ens liv och så. Men sen, sen ni, går man in i vardagsrummet där man fullkomligen slääääänger sig över det senaste nummret av tidningen Vi, som alltid ligger på sekretären i hörnet. Man räds inte för att slita håret av både sin syster och sin far (i den mån han nu har något kvar, vill säga) i kampen om att först få läsa den eminenta tidsskriften. Då får man festa på bland annat ursnygga foton, språknördighet och finfina intervjuer, samt namedroppande av författaren Amos Oz cirka en gång per sida.
Om jag fick jobba för en tidning som Vi skulle jag lätt vilja bli journalist. Men jag brinner inte för journalistiken tillräckligt mycket för att vara beredd att skriva om fjärrlästa elmätare på ackord i Örebro i tidningen Elektrikern, så då får det heltenkelt vara.

När jag blir vuxen på riktigt ska jag prenumerera på tidningen Vi.

Jag åkte buss hem från farmor i Bjurholm idag. Bussen var rätt fullproppad redan, och jag och en annan tjej blev stående i gången och fick tigga oss till platser bredvid varsin skallig man som råkade sitta mittemotvarandra på varsinn sida gången. Tjejen var av det sociala, älskvärda och framåt slaget och bytte därför några ord med såväl mig som mannen bredvid henne och log fint mot alla för att visa sin välvilja mot omvärlden. Mannen bredvid henne tyckte sig också vara vänligt sinnad och de två småpratade lite. När de pratade la jag märket till en grej. Efter typ varje avslutad mening som tjejens sätesgranne eller hon själva sa skrattade hon, som för att återigen visa hur vänligt sinnad hon var. Trots att inget som sas egentligen var särskillt kul.

En liten stund senare hamnade jag i någon sorts konversation med min egne flintskallige man, och fann att jag själv gjorde exakt samma sak.
Mannen puffar till mig lite med armbågen och håller fram sin snusdosa mot mig.
Jag: Jaha, ha ha ha, nej tack, ha ha ha.
(Ha?! vad är det som är roligt i att jag tackar nej till snus?)
Mannen: Ja, jag tänkte, man får ju va lite hövlig!
Jag: Ja, ha ha, tack för erbjudandet, ha ha, men nej tack, ha ha ha ha ha.

Jag grubblade lite på detta beteende under resten av bussresan och försökte komma ihåg om det här var ett normalt socialt beteende som alla ägnar sig åt eller inte. Jag kom fram till tre alternativ:
1. Det är vanligt att man skrattar åt saker som inte är det minsta roliga när man pratar med folk man inte känner så väl och vill visa sig vänligt inställd och välvillig mot dem, på samma sätt som man gärna ler.
2. Man får som kvinna lära sig beteendet att skratta (gärna porlande) för att visa sig trevlig mot andra, och inte bara för att saker är roliga.
3. Jag tog helt enkelt efter tjejen mitt emots beteende, vilket inte verkar helt omöjligt, för jag har en tendens att göra sånt (jag får typ bita mig i tungan för att inte råka börja prata skånska om jag har haft ett långt samtal med en skåning)

Det är alltså antingen fel på männskan, kvinnorollen eller mig. Take your pick.

-------

Annars? Jag har firat midsommar hos farmor, trevligt trevligt indeed. Emelie hängde som sagt med och firade typ sin första riktigt traditionella midsommar, det var festligt. Vi dansade smågrodorna med mera och insöp den lantliga atmosfären. Hon och jag var ena riktiga hurtbullar på midsommarafton och gick upp klockan åtta (8!!!) för en morgonpromenad. Sen kom vi hem och åt frukost och vid tiotiden kunde jag börja håna Nils för hans pubertala sjusovartendenser. Dagens ungdom, liksom! Idag sov jag visserligen till typ halv tolv och just Nils fick väcka mig, men det är ju en annan dag det.

Har just stått framför spegeln och flexat mig för att försöka inbilla fram några nya muskler. Eftersom min muskelmassa alltid varit i princip så obefintlig den kan vara samtidigt som man klarar av att gå upprätt skulle det ju i och för sig inte krävas så mycket. Har inte bicepsen fått en liten kulle som inte fanns där förut? Hm,hm.

Andra arbetsveckan klar nu. Det har blivit en verklig mjukstart för mig egentligen, först en tredagarsvecka, nu en fyradagarsvecka. Det blir lite som inskolning, typ. Jobbet är lite slitigt och enformigt, men det rullar på bra ändå. Visserligen kanske jag tar allt i lite väl lugn takt, men jag tänkte ändå på hur skönt ostressad jag känner mig. Det är så skönt att jobbet liksom är klart klockan fyra. Inga vakennätter då tre sidor anaytiskt tänkande måste klämmas fram ur en avstängd hjärna, eller slackerkvällar då man trots låg aktivitetsnivå lik förbannat vet att de där vakennätterna snart väntar. Det är bra. Det är vad jag behöver just nu.


Ikväll far vi som vanligt till farmor för att fira superduper-traditionell midsommar. Emelie förljer med. Det blir fint. Farmor ruleZz.

Veckodagen till trots har jag kännt mig oresonligt dumglad och vaken hela dagen. Det hela började nog med att jag drack kaffe (bara det kan ju vara en lyckokälla) och läste i metro på första fikarasten. Där fanns en fin annons för göteborgsfestivalen way out west och jag kände lite att det vore den perfekta grejen att fara på, inte minst för att the adored himself, Mika kommer dit. Mmmmhhhmmm. Sen fortsatte det likosm på den vägen, måndagsdrygheten till trots. Nu ska jag äta pizza och sen fika. Treeevligt!

Via det här roliga blogginlägget hittade jag den ultimata tiddödarsysselsättningen. Ikea-Anna och SAS-Eva har svar på alla frågor. Det är sjukt roligt. Det roligaste är att fundera på hur de är programerade. Alla snuskiga ord måste tillexempel leda till ett svar.

"Ska vi ses?"
"Det är omöjligt för mig att lämna min server"

Då vet man.

Okej, sömmar hit och sömmar dit, jag har aldrig påstått att sy är min starka sida. Men: jag stressade som faaan och jag fick något gjort. Here it is.

Heidi säger:

En gång för inte så länge sen höll jag ett tal om min konsumtionsångest och snålhet. Nu funderar jag dock på att verkligen köpa något, ni vet, köpa något på riktigt, något stort. Det händer inte ofta. En studentpresent åt mig själv för alla pengar jag fick. Det vore fint. Annars är risken stor att de långsamt glider i från mig bit för bit, tia för tia, typ. Extra fint vore det ju att köpa något för pengarna jag fick i stipendium. Typ en present från skolan, det skulle verkligen kännas fint, som en belöning. Jag funderar på följande alternativ:
1) En mp3 (eller, dare I even think it, en Ipod?). Jag har inte haft en fungerande mp3 på ett år, vilket kinda suger. Vore även fint att ha när jag kantskär gravar medmera hela sommaren.
2) En digitalkamera. Då kunde jag bland så mycket annat fotoillustrera min blogg oftare.
3) En feeeeeeet DVD-box med någon av mina tre hjärteserier; Buffy, Six feet under eller Oz.

Jag kunde också köpa en massa filmer och böcker. Eller en gitarr som jag aldrig kommer lära mig spela på, målargrejer jag ytterst sällan skulle använda eller en hög tyg och sytillbehör. Eller nya jeans. Det är rätt mycket jag vill ha. Jag måste hålla hårt i lönen. Men kanske gör ångesten tricket.

Vad tycker ni? Vad låter mest värt?

Idag var jobbet mycket bättre än igår. Igår var jag trött och känslig och världen var emot mig. Det var dessutom jävligt förnedrande att klippa gräs, för jag lyckades nästan aldrig starta den fucking gräsklipparen själv, utan fick dra i snöret typ en halvtimme innan killen jag jobbade med tillslut kom och drog igång den med ett enkelt knyck. Sug. Idag blev vi bjudna på mat på droskan och kantskärde gravar hela dagen. Det var bättre.

Alltså studenten. Förlåt mig om jag deppar ner alla (men:se rubrik). Jag tänkte idag att, även om allt varit jävligt drygt ibland kanske jag aldrig får det så bra som på gymnasiet igen. Liksom, jag kände mig accepterad av alla. Jag hade vänner. Ingen mobbing eller konflikter eller skit. Och, dessutom, jag kände mig trots allt rätt bra på det jag gjorde. Och sjäva studentdagen kanske var peaken på det hela. Det var verkligen en sjukt bra dag. Och jag tänker: jag kommer aldrig mer ha så många vänner som det kändes som att jag hade i onsdags. Då var alla mina vänner. Shit. Hur ska man bli vän med folk på jobb? Gode gud, ge mig social kompetens i studentpresent!

Jag och Lisa ser på hennes nyinhandlade Buffy säsong 1. Det, om något, är fan bättre än nice.

(Jag lägger ner rubrikgissningen ett tag nu. Så ni vet)

En gång till, det kan sägas så många gånger: SMTM of 2004, ni är bäst, vi är bäst, ska sakna er.

Att blogga om studenten känns lite som att försöka fånga en blåval med en tesil. Det är så mycket. Händelser man kunde skriva om. Fylla man kunde skämmas för. Känslor man kunde beskriva, tankar man kunde återge. Men det är så stort. Så mycket. Så mycket jublande bra och panikångestartat dåligt.

Själva dagen var iallafall jätterolig. Jag tror jag hade bestämt mig för att vara peppad till tusen i själva skedet, att leva så mycket som möjligt i det lilla som fanns kvar. Nu är det slut. När jag och Emelie lämnade studentskivan och drog innåt stan blev jag så ledsen. Men ändå tom, konstig. Det har inte gått in än. Det finns inte. Det som skiljer sig från allt annat man gjort finns ju knappt. Att inte gå i skolan. Men också: aldrig mer smtm. Jag insåg hur mycket jag älskar min (f.d.) klass och hur otroligt snygga, coola och begåvade människor som finns där. Jag kan bara önska att jag hade lärt känna fler lite bättre.

Kom hem klockan fyra i natt, började jobba klockan sju. På morgonen hade jag elakartade kväljningar och var inte så sugen på kyrkogårdsförvaltande. Jag tog två tupplurar på toaletten och jag tyckte att gräsklipparen sjöng studentsånger och skrek åt mig. Jag behöver sömn.

Jag ska se till att återkomma till valfångandet senare. Jag älskar er!

Imorgon börjar jag mitt första jobb någonsin. Jag är nervös för att jag inte ska vara bra på det och skämms för att jag redan tagit ledigt andra och tredje dagen. Gott intryck. Men värst av allt, som en överhängande skugga: hur fan ska jag klara av att komma i tid hela somaren?


Igår var jag på bal. Herregudars, bara en sån sak. Men det var trevligt. Speciellt i slutet, när folk började sparka av sig klackarna och jag fick hårddansa litegrand. Jag kände att det var för lääänge sen jag gick ut.

Att ligga och somna om tusen gånger är bäst för då kommer man ihåg alla konstiga drömmar man har haft.
Imorse drömde jag bland annat att jag pratade med Mats Strandberg (kan någon säga staaaaalker?). Sedan drömde jag att jag var med i ett tv-program, typ en realityshow om bloggare. Där var också med en kille och en tjej som skulle låtsas vara ihop bara för att killen tyckte det gick lättare att ragga om folk trodde man var upptagen, och en kille som hoppade få folk i allmänna utrymmen och spelade teater för dem.
Jag drömde också att min farmors hus hade MASSVIS med rum som jag inte kände till och att jag gick i värsta kuleverten som ledde till alla möjliga salar i typ slotts-stuk. Jag råkade också gå in i ett rum som typ skulle bli min studentpresent, de höll på att inreda det i precis min stil och flyttade i hemlighet dit mina möbler. Som i bullerbyn, remember?

Idag är det balen. Känner lite paniken.

Gargamel - Mannen vars namn är ett bra uttryck för frustration.
Själva essansen av the mean reds.

Gargamel. Glurg. Pust, suck.
Panik + ångest.

Ja, jag ska ju alltså gå på balen, sådär lite i sista minuten bestämt, och plötsligt liknar klänningstyget som jag varit så kär i bara pyjamastyg. Min klänning förvandlas till en pyjamas framför mina ögon och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Alla sömmar är fucked up. Jag hoppas att det bara sitter i mitt huvud. Jag hoppas jag håller på att bli sinnessjuk, det vore ju bättre än att ha en ful klänning, ELLER?

Jag gillar dagens rubrik-referens extra mycket och hoppas att det är någon som kan den. Ett tips är att betoningen ligger på kulturell snarare än populär, iallafall i dessa moderna dagar

Alla betyg är satta. Jag har min samlade gymnasietid i form av kurser, poäng, betyg. Medelpoäng. Siffror. Det var det, det.

Vi har ju haft en del betygsnack och jag har fått snälla kommentarer och bekräftelse, och jag tänkte på det där med bekräftelsen idag. Allt det här med att söka höga betyg handlar SÅ MYCKET MER om egoförstärkning än om, typ, önskan att komma in på någon vidareutbildning med höga intagningspoäng. Nu måste man klara sig utan den bekräftelsen. Det blir svårt.
Jag känner mig nöjd med de betyg jag fått och så. Samtidigt känner jag att allt det är rätt futtigt. Vad man gör av sin tid... jag vet inte. Jag får mindervärdeskomplex av människor vars liv rör på sig. De ger sig ut på äventyr, riktiga stor livsformande händelser. Allt sånt som jag inte gör. Jag är bara glad över att ha ett sommarjobb. Jag var på avslutning med min teatergrupp och där fanns 89:or som skulle till Guatemala och volontärarbeta och till Turkiet och arbeta i bar.
Vad är medelpoäng mot social kompetens eller lite fucking jävla driv nu när skolan is no more?

Nu har jag överfört cirka alla intressanta filer från skolans dator till mitt usb-minne. Jag är passande snuvig idag, så jag låter typ lätt gråtfärdig och det känns rätt för stämmningen. Jag skulle vilja gråta lite. Jag skulle vilja vara mer ledsen. Händer det här på riktigt?

Jag är fortfarande lite inne i Six feet unders slutminuter. Det känns också tidsrätt, plus att det var den bästa serieavslutningen typ någonsin. Inga sprängda restauranger à la Sten Frisk där inte.

Och Östra har faktiskt till och med gult tegelgolv i korridorerna på sina håll.

Hah. Jag är ingen höjdare. Klockan? Tio i sju.

Pappa (hade tänkt väcka mig, stackarn, har hela min närvarostatistik på sitt samvete): Är du fortfarande uppe?
Jag: Öööööhh, ja..
Pappa: Hur går det?
Jag: Öööööhh, jag har typ inte skrivit något nästan..
Pappa: Vad har du gjort då?

BRA FRÅGA!

Hela natten har jag tänkt typ "men jag måste inte vara i skolan förrän klockan elva". Nej, men det är ju trevligt om jag gjort min fucking uppgift vid det laget, would't you say?

Förresten (nu börjar jag komma igång med bloggandet. nu börjar jag komma i blong, skulle jag ha skrivit om jag hade varit lite vitsig) så var jag och lyssnade på karaoke i på Ersboda igår (lördag). Det var rätt fint. Det var på ett sånt där ställe som det känna som att det inte finns kvar så många av, jag vet inte, lite sådär kvarterskrogkänsla där alla samhällets utslagna kunde uppehålla sig tillsammans med lördagsglada ersbodamedelåldrare och minderåriga småtjejer. Det var iallafall lite trevlig stämmning, lite välkommnande, så länge vi var där iallafall, men vi for ju rätt tidigt och E som har varit där förut sa att det brukar vara värre, så jag vet inte. Det finns ju alltid ett visst obehagspotential med alkoholister och fulla människor öht.

En tjej sjöng gudomligt. Flera sjöng jättebra. Man tänker att det finns sjukt många som går omkring och är bara sådär hobby-begåvade.

Drink-it Risifrutti är vidrigt. VIDRIGT. Ändå sitter jag här och dricker en. Varför, kan man undra? Kanske för att jag försöker jobba skolarbete och därav hetsäter. Kanske för att jag är en sniken jävel som tycker att man ska utnyttja allting man får gratis till fullo. I torsdags fick jag nämligen ett tolvpack med just drink-it risifrutti från någonsorts reklamlastbil. Jag säger er, de behöver all reklam de kan få. Jag älskar risfrutti. Men detta är inte okej. INTE OKEJ! Klunk-klunk.

Jag typ dör av upphetsning av det här historiearbetet, det är typ det bästa som har hänt mig (höh), men ändå kan jag inte fucking få det skrivet. Researchen och källorna och berättelsen är iallafall typ exstasframkallande. Mmm, UB!!! Jag ska börja sitta där varje dag om jag blir arbetslös och bara läsa gamla lagböcker och historiska avhandlingar, det är helt fantastiskt (fast tänk nu källkritiskt och läs det här inlägget innan ni tror på mig).
Jag lär mig hitta där.
Jag dreglar över min källförteckning.
Jag kommer sakna att gå i skola.

Jag gör kaffe som jag ska lägga glass i. Jag kollar bloggar för hundrafemtondielfte gången fast jag vet att ingen uppdaterat. Jag loggar hit och bloggar dit, jag söker desperat i minnet efter sidor att besöka, men jag gör inte mitt fucking prescious älskade sista-någonisn-skolarbet! Why, oh why?

                                               Six feet under
                                                 2001-2005


Ikväll visades sista avsnittet någonsin. Kan man göra en bättre serie? Jag tvivlar.

Min mage isar sig. Det här släktforskningsprojektet växer sig större. Vad är det egentligen som har hänt?

Till universitetsbiblioteket igen imorgon.

Livet känns rätt kaos just nu.  Det blev ännu en sån där kväll då det var en miljon saker jag tänkt göra men klockan plötsligt blir mycket och jag inser att jag ägnat en massa timmar framför onödiga tv-program och dator. Så plötsligt är klockan halv ett och man har fortfarande inte packat ihop sina grejer eller flyttat över.
Jag kom till pappa halv två. Då vet man liksom att det är ganska kört för den kvällen (och sätter sig vid datorn två timmar till..?)

Samtidigt var det lite fint för jag fick min första Sommarnatt när jag promenerade över. Ni vet Sommarnätter. Det är något. Ljust och varmt, men lite mystiskt öde. Det skulle lika gärna kunna vara klockan sju på kvällen om det inte vore för den där stämmningen, känslan av att världen slumrar men du är levande. Det är fint.
Jag gillar nätter.
Förra sommaren var jag på stan någon gång sent på natten, och ett gäng ungdomar spelade fotboll mitt på rådhustorget och massor av folk var i rörelse, fast inte på det där jag-är-dyngfull-och-spyr/kissar-i-rabatten sättet utan mer bara som levande, som om man lika gärna kunde få vända på dygnet och börja leva på nätter istället, som om dygnet inte nödvändigtvis behöver spela någon roll. I brist på bättre skulle jag säga att det kändes anarkistiskt. Och en lite lagom dos anarkism kan ju vara hälsosam nu och då.

Dessutom finns inte samma respekt (rädsla) för natten som på vintern. Mörkret känns farligt då, döljer skuggor och våldtäktsmän runt alla hörn. Ljusa nätter är något annat.

Jag lämnade mitt rum hos mamma i kaos. Jag har troligtvis mitt rum här också i kaos, har inte sett efter ännu, men med tanke på hur ostrukturerade de senaste veckorna varit känns det troligt. Jag vinglade över symaskinen hit på pakethållaren igen.  Jag "måste" sy två klänningar på mindre än två veckor. Jag envisas med att förtränga det faktum att jag inte kan sy. Jag tackade nej till ännu ett jobb idag. Borde vara tacksam men jag blir istället lite bitter.

Den som kan sin populärkultur (som synes älskar att skriva populärkultur. det är wonderbart pretto. populärkultur, populärkultur. någon gång ska jag skriva ett ode till det gamla fina programmet Studio Pop och då ska ordet populärkultur användas minst 110 gånger) ser att populärkulturellacitatdroppingrubrikerna inte är nedlagda ännu. Lisa får inte gissa på den här. Eller jo, det får hon visst. Det kanske bara är hon som kan?