Min blogg har blivit galen. Den tolererar visst inte vilka rubriker som helst. Nåväl, här kommer bloggen jag publicerade från början men som fuckade upp min blogglayout.

Bästa sms:et idag:
"Hej! Har ni läst VK idag? Umeå Kommun har bestämt sig för att satsa på rättvisemärkt och arbeta för att bli certifierad Fairtrdae city. Lena :-D"

Greatgreat! Det händer saker, världen rör på sig, roterar, snurrar, lär sig av sina misstag!

Jag har verkligen blivit så internetberoende på sista tiden. Bestämmde mig för att inte använda dator efter skolan igår och jag fick värsta abstinensen, tänkte att jag kanske missade något "viktigt" på alla bloggar. Yesus. Jag tänker försöka ha en datafri vecka nån gång inom en snar framtid, men jag tror det kommer bli jättesvårt för mig. Detta måste få en hejd. Jag har annars aldrig varit så mycket datamänniska, TV har alltid varit min stora last

Jag tycker också Tones tandställning är värd en dödsruna.
Efter fyra år har det tagit slut mellan dem. Jag tror vi alla är överens om att det var dags för dem att gå skilda vägar nu.

Sunnis kaffebloggar också. Jag är en härmapa!

En urdrucken kaffekopp och jag är en huvudvärk fattigare. Jag lever i förnekelse och dricker bara kaffe varje dag för att det är så gott, för att det råkar finnas överallt. Jag som inte vill bli beroende, men det verkar för tråkigt att avstå kaffet . Mums mums.

Alla skriver om att sluta blogga och såna trista saker. What is up? Jag börjar precis bli varm i kläderna här känns det som. Jag hade tänkt att bloggarna skulle vara mitt sätt att hålla koll på vad alla människor gör efter studenten. Det är ju då det blir verkligt spännande, liksom.
Ni kan ju starta ämnesbloggar om ni är less på att skriva om skolarbete och sånt. Ni kan blogga om populärkultur som alla andra, eller om vad som står i dagens tidning ur en mediekritisk vinkel. Eller om elefanter. Vad vet jag. Men sluta inte nu!

Jag har blivit så internetberoende sista halvåret. Jag vet inte om bloggarna och allt förstör mitt liv eller gör det intressantare.

Eftersom jag aspirerar att bli en så stor nörd som möjligt ska jag köra en drive ett tag med citatdroppingar i mina rubriker. Mina läsares uppdrag är såklart att tala om var citatet kommer ifrån. Eftersom jag inte är tillräckligt hängiven för att bli en hardcore-nörd blir det ganska enkla citat, och eftersom jag har för liten läsarkrets kommer ingen att gissa. Men ändå. It will be fun!

Jag känner mig rastlös på det där sättet man gör när man vill läsa bloggar men inga bloggar finns skrivna, och när man vill blogga men inget speciellt finns att blogga om. Som vanligt stavas det S K O L A R B E T E.

Jag är i skolan och försöker jobba nu. Jag är faktiskt lite peppad på skolarbetet idag, men seg ändå eftersom jag tvingar mig på alla internetsidor jag öht kan komma att tänka på. Jag antar att jag är ännu mer peppad på det.

Eftersom jag inte har någonting att skriva bildbloggar jag istället.




Jag är så skillad på paint

Jag ligger i soffan och ser på Alla var där. Det lustiga är att alla verkligen är där, alla amerikanska skådisar som var under 30 år 1998 verkar ha fått en roll i den filmen. Claire Fisher är där. Och Rico. Nej, så heter de ju inte, men båda är Six feet under- älsklingar. Näst sista avsnittet gick tidigare ikväll. Hulk-hulk.

Jag fick en uppmaning av Elin att skriva ett inlägg och det var trevligt så nu gör jag det fast det säkert redan är försent. Hon kan få läsa det imorgon istället.

Förresten så lägger bloggen jag skrev om igår typ ner nu. Jag som hittade den för bara några dagar sedan. Jag verkar alltid hitta alla bloggar försent, eller så vilar det en förbannelse över mig, för typ varje gång jag hittar en blogg som jag blir riktigt fäst vid går inläggsfrekvensen rätt snart ner en massa jämfört med hur ofta de skrev innan. Eller okej, det har hänt två gånger förut, och de två, Mats och bruden, har faktiskt skärpt till sig nu och blivit bättre igen. Speciellt Mats. Han är ursäktad.

Jag har chokerat mig själv genom att faktiskt jobba lite idag. Jag satt ute med datorn på altanen och ägnade bara cirka 60% av tiden kanske på internet. Heh. Något, iallafall.

Nu har Claire legat med Seth Green och det är ju faktiskt lite som om mina två typ absoluta favoritserier skulle para sig, Six feet under och Buffy. Jag undrar vilken tv-serie det skulle bli om de två fick barn ihop.

.....Du är vad du namedroppar!

Hih.

Trogna läsare av min blogg kan räkna ut att jag gick och la mig rätt sent på torsdagnatten eftersom lyrikanalysen skulle in (och att skriva två sidor tar naturligtvis cirka hundra år). Framsteg visserligen att jag faktiskt gjorde både den och religionen i tid. Hursomhelst, blev väl klar framåt femish och klockan sju skulle det komma ett gäng hantverkare hem till oss och grejsa bland annat i mitt rum (för att installera fjärrvärme, typ) så det var ju en stor hit. I och för sig var jag ändå tvungen att vara på haga klockan 8.30, så det kanske var bra att jag steg upp.

Så först till Emmaus för att lasta lådor och grejer och sen till björkstadmarknaden. Det var inte så kul väder på morgonen och hela presseningen som hängde över torgståndet var fyllt med vatten som jag var tvungen att få ut. Eftersom vi hade lite brist på folk fick jag ta två pass igår, först 9-12 och sen 15-18.

Jag tyckte gratislunch lät som en trevlig idé, så mellan passen tog jag mig till kära östra. Jag har ingeting emot att äta ensam, förutom att det alltid känns som att folk ska stirra på en och tycka synd om en om man gör det. Men rädslor och nojjor ska ju utmanas, så jag lunchade med metro och östras delikata (??) grönsaksbiffar.

Sen jobbade jag igen och for tillbaka till Emmaus efteråt för att märka lite varor och sånt. Det gick bra ändå, vi sålde för typ 5000 i fredags och det är inte illa. Det kanske är en ny lokal på gång nu och jag verkligen hoppas på den. Det är jättetrist att vi varit utan så länge nu och precis innan vi tappade förra lokalen var det jättemånga nya engagerade som faller bort lite grand mer och mer nu när det inte finns nått  att samlas runt.

Alltså. Jag verkligen önskar att föreningsliv och ideelt arbete vore jättemycket min grej. Men det är så mycket sociala grejer man ska vara bra på och dessutom ska man gärna vara lite drivande och jag gör ju typ öht ingenting om inte någon tvingar mig. Jag fattar inte vad jag tänkte när jag tog på mig att vara medlemsansvarig. Det är ju det största skämtet någonsin, att jag ska vara den som har koll på människor. Att jag ska typ ringa till människor. Nu ska jag fixa scheman för Emmaus fredagar då VB ska stå i kassan och det går skit eftersom jag bara vågar ringa till dem jag känner mer och tror vill stå. Meningen är ju att jag ska få med mindre aktiva medlemmar och stämma av vilka som vill vara med. Sugigt. Jag trodde det här skulle bli anorlunda än back in the RS days då jag skulle ringa offensiv-prenumeranter men tillslut bara låtsades att jag hade gjort det för att det var så läskigt. Men det blir ju typ samma sak, jag bara skjuter upp allt. Hjälp.
Men å andra sidan, som jag sa, nojjor ska ju bekämpas. Det är väl bra att ta på sig att jag göra saker man egentligen inte "kan" ibland.

Min bff Emelie (jag är sååååå nere med slangen + ursäkt att få länka till urban dictionary) fyller år på söndag och idag fick jag ångest över presenten jag har köpt till henne så jag mötte Lisa på stan och vi köpte en annan grej. Nu vet jag inte vilket som var bäst... Aah, jag lyckas aldrig ge bra presenter till folk känns det som!

För övrigt är jag totalt inne i en ny bloggflamma just nu. Det är läskigt det där, hur man kan bli helt uppslukad av någon annans liv på samma sätt som man kan bli av en bok. Det känns nästan lite sjukt, för det är ju faktiskt en verklig människa och dens liv. En gång för ett par år sedan blev jag totalt inne i en persons nätdagbok och det känns litegrand som att utnyttja den personen, som att göra dens liv och dens känslor till sina, till fiktion. Det känns lite smutsigt, speciellt när man upplever att någon är väldigt självutlämnande. Samtidigt är det ju lite samma sak med böcker. Många böcker bygger ju egentligen på verklighet. Kanske är grejen att personen inte vet att man läser, att jag vet (tycker mig veta) så mycket om dens liv medan den inte vet något om mig, jag är en fönstertittare, en ful gubbe.
Jag tänker på den bloggen hela tiden och maratonläser gamla inlägg.
Bloggen är sjukt intressant också : en female-to-male transexuell fjollbög med aspergers och borderline och ett sjukt hemskt förflutet som dessutom skriver väldigt bra. Det är rätt hemskt ibland, speciellt de gamla inläggen, men samtidigt är det coolt för det är verkligen en historia som berättas, en personlig utveckling.
I natt till och med drömde jag om transexualitet.

Jag hade tänkt länka men nu känns det lite obehagligt. Ni får leta reda själva om ni är intresserade.

Jag önskar att jag ägde en digitalkamera. Då skulle ni få se hur otroligt söt Alice är just nu.

Istället får ni se hur söt hon var en annan gång för länge sedan. jag vet att man inte tycker det är sådär "wow" att titta på andras husdjur (själv tycker man att de egna djuren är världens mirakel medan alla andra bara "titta. En till katt. Fin. HAR DU SETT MIN??!!") men ändock får ni stå ut, pina er och se in i hennes vackra ögon!

(fast på den här bilden ser hon nästan lite lurig ut)

Skolarbeten är alltid bad news för min hälsa. Jag måste springa till köket typ var tionde minut för att hitt något att småäta som kan hålla mig fokuserad (läs: för att hitta en ursäkt att slippa fokusera). Jag har sannerligen inte ett idealiskt förhållande till ätande. Det är chockerande att jag inte väger typ 20 kilo mer än jag gör med tanke på allt jag slänger i mig hela tiden. Nu är jag hos mamma dessutom, och där finnes resurser. En annan sak som är dåligt för min hälsa är nämligen min styvfar, tyvärr. Trots att jag tycker om honom jättejättemycket är det bara att konstatera att min mammas make har en helt annat förhållande till mat än resten av familjen. Han är überidrottsintresserad och cyklar typ nio mil per dag när han inte skidar istället och har kroppsbyggnad modell lång och lätt undernärd. Men. Han är däremot mycket förtjust i sötsaker och fyller skåpen med godis, kakor och snacks utan att fatta att vi övriga inte kan ha något hemma utan att kasta oss över det. I min familj har vi liksom ingen tradition av att typ kunna ha en godisskål stående några dagar, allt går i ett nafs.

Nu har jag tillexempel stulit en bunt wertherskaramellar som ligger i mina fickor. Mmmm.

Jag har ju bestämt mig för att nonsensblogga mer och inte bara skriva långa inlägg, och efter att ha läst Elins fina inlägg från typ nyss är jag ännu mer peppad. När jag känner mig löjlig för att jag är för egocentrisk när jag bloggar mycket så knäpper försvarsmekanismerna igång och jag blir elak och fientlig mot mina läsare istället: "Jaha, jaha, men då får de väl sluta läsa min blogg då för fan, jag har väl inte tvingat nån, va? Har jag det kanske? Va? Va? Det är ju MIN blogg och jag får skriva VAD jag vill, ni har ingen rätt att komma och HÅNA mig för det!!!!!! BUHUHUUUU JAG HATAR ER!! BUHU"
Men sanningen är ju att man superälskar sina läsare och om någon bemödat sig med en kommentar är man ju typ halvvägs på väg till kyrkan för att gifta sig med den underbara människan. Bekräftelse is a funny thing.

Jag sitter i datasalen med min fina studentmössa på huvudet. Sjukt skönt att den redan är betalad så man slipper tänka på det.
Jag är inte riktigt bekväm med att jag på sätt och vis är så peppad på studenten. Jag har fruktat den som mörkrets furste typ sen mitten av tvåan och väntade mig att jag skulle vara en darrande hög vid det här laget. Det är jag till viss del också, men ändå kommer peppen fram någonstans ifrån, iallafall de stunder jag glömmer tänka på sånt som att jag aldrig mer får gå i skolan, att jag kan bli arbetslös och att jag inte kommer gå med min klass mer.

Alltså, vad gör alla på nätterna egentligen, SOVER ni eller vad är dealen?

I vilket fall är det sjukt tråkigt att ingen vill uppdatera sin blogg så här på kvällskvisten, så då gör jag det av skolarbetesrastlöshet (dessutom har Elin sagt att jag får skylla att jag skriver jättemånga inlägg/dag på henne och det känns betryggande).

Jag önskar att jag vore en människa som gjorde alla de saker jag ville göra. Jag vet att jag ofta kan ge intryck av att vara mer ambitiös än vad jag i själva verket är, för jag är mycket snack och ytterst lite verkstad. Som i tvåan när jag gick runt och snackade om att jag ville läsa en massa extrakurser, som typ matte c, och tenta av under trean eftersom det skulle vara så lite kurser då. Då låter jag som värsta överambitiösa smurtot, men vad gör jag? Klarar knappt av att färdigställa arbetet till de obligatoriska kurserna. Och sen snackar jag en massa om att jag vill börja sy mina egna kläder och bla bla och jag får till och med en symaskin i julklapp, och hur ofta har jag använt den? Inte så ofta!
På samma sätt har folk ofta fått missuppfattningen att jag är en godare och snällare människa än vad jag är. Men att man har dåligt samvete räcker ju liksom inte hela vägen. I'm a big talker. Don't buy the shit. Jag tror jag gärna vill ha en självbild där jag är en människa som gör alla de där sakerna som jag aldrig gör. Jag är inte driftig om jag inte måste.

För nu skulle jag kunna skriva ett långt inlägg om alla de sakerna jag är superduperpeppad på att göra efter studenten, men kanske är det lika bra att låta bli, för chanses are att nada blir verklighet. Men: drömmar är alltid bra och ibland lyckas man väl.

Nu är religionen klar. Källorna hamnade på en tredje sida men jag tycker hon kan skära mig lite slack (??)

Gobbelgobbel. Två sidor är ingenting, INGENTING I TELLS YOU!

Hej kära vänner. Dags för religionsarbete igen = bloggande. Men jag är optimistisk. Jag skrev visst mer än en sida igår, såg jag. Kvaliten på det är en annan fråga.

Ikväll har jag varit och kollat på en till lägenhet. Jag blir mer och mer peppad måste jag säga. Sen fikade vi lite och tog bussen först klockan nio, så jag blev tvungen att ringa hem till pappa och be honom spela in första avsnittet av Project Runway eftersom jag har bestämt mig för att följa det slaviskt den här säsongen. Det ska bli grejt. Jag är så peppad på att sy. Tyvärr är jag lat och oföretagsam, så för det mesta spelar det ingen roll att jag har visioner. Men jag har ju en deadline jag iallafall måste hålla: studenten.

Idag har jag tvättat fönster. Följande omständigheter var inblandade: naturligtvis gick jag och la mig klockan fem. Naturligtvis sov jag till klockan tolv. Naturligtvis tar det en timme för mig att tvätta ett fönster. Av dessa anledningar hann jag bara tre stycken, men jag tror pappa ändå kan hosta upp lite pengar till de behövande.

Å vell. Nu ska jag skriva om de tre abrahamitiska religionenas skilda gudsbild. Jag är en nörd för jag får ändå en liten kick av såna här arbeten, trots att det är drygt och tar mig föralltid.

En gång i tiden vann jag en dikttävling på min skola. Nu ska jag inte gräva ner mig i att skryta en massa om det, det var liksom i femman, men poängen är att priset var (förutom att jag skakande fick läsa upp mitt bidrag på skolavslutningen, men sånt ligger ju liksom någonstans på gränsen mellan pris och straff) en dikantologi som heter Kärlek och uppror. Nå, iallafall: ikväll höll jag på att leta runt i min bokhylla efter nått gammalt häfte från något sedan länge förgätet skolarbete där jag tänkte att den dikt jag vill använda till analysen kunde finnas. Så hittar jag den där gamla boken och tänker titta lite i den, slår upp ett ställe som jag markerat för många år sedan med en papperslapp. Och ser man på, just där fanns ju MIN dikt, Karin Boyes "Vapenlös" som jag hade världens crush på i sommras och höll på att memorera hela tiden, den jag nu tänkt använda till analysen. Ibland har man lite tur. Det lustiga var att det inte var den dikten jag hade markerat då, det var en annan dikt, någon av Gustav Fröding, som jag var lite småbesatt av back in the days - då var jag blind för att den mest fantastiska ever ju fanns på samma uppslag!

Jag har en liten drive då jag försöker skriva oftare och ibland kortare, inte bara massa mastodontinlägg. Jag blir så sur på alla mina bloggare då de inte uppdaterat typ på en hel dag, men jag har insett att jag inte är skvattet bättre. Jag känner mig bloggnördig då jag skriver för ofta. Men: Embrace it!

Lustigt hur man under vintern lyckas glömma sommarens alla downers. Som att "sommar" på vissa språk uttalas "aahsmåkrypiögathjälp".

Läser information om avslutningen på Östras hemsida och känner hjärtklappningen. Nu är det satt i rörelse. Nu går det inte att hindra. Det här håller faktiskt på riktigt på att ta slut.

Trots paniken ser jag lite fram emot själva studenten. Jag tror ändå jag kommer vara glad den dagen.

Lite är jag rädd för att jag inte känner mer panik. Jag tror inte jag har fattat det riktigt

Solen skiner, dagen är fin. Vi åt lunch på altanen och leker sommar fast det blåser och är precis aningen för kallt.
Helgen har blivit ännu en slackerhelg, åtminstone dagtid. Det har gått så långt att jag knappt ens reflekterar över allt skolarbete som ska göras i veckan längre. Jag tar det inte på allvar, har slutat låtsas inför mig själv att idag kanske blir dagen jag tar tag i allt. Jag tänker mig att jag kanske trots allt chockar mig själv någon av dessa dagar och sätter igång sådär av egen fri vilja. Överhuvudtaget är livet så slackigt just nu. Jag borde städa, borde sy, läsa, skriva mer. Men. Här sitter jag nu. Jag borde åtminstone gå en promenad i vårsolen, för det är sånt man gör soliga söndagar om man ändå inte tänker ta tag i allt som bör tas tag i.
All fun and no work kan också göra sitt för att man ska bli lite tossig i skallen, ska jag säga er. Här behövs en uppryckning!

Pappas mobil har börjat pipa mer frekvent och det är ett bra tecken. Ett mycket bra tecken när han drar sig undan till sitt rum med telefonen sena kvällar. Hon heter Eva.

"Helgen" (med början onsdag em): Teateruppspel, Vb-möte, Emelie-häng / Långpromenad, slacking / övningskörning,  Vb- försäljning, kulturnattahäng, hempromenad / Vb-försäljning, filmtittande (remeber the titans) (farenheit 9/11) / övningskörning, skriva detta inlägg.
That's that.
Men ikväll kommer den riktiga höjdpunkten, supposedly: Teaterport. Säsongsavslutning, dessutom. Mitt hjärta klappar extra hårt. Månadens bästa, varje månad. Och sen: Six feet under. Jag älskar redan min söndagkväll.

Vi pratade om vad som egentligen är förtryck i onsdags på religionen, och sedan pratade jag och Lisa en massa om liknande saker samma kväll. Mest om könsförtryck.
Någonstans är det ju så att det viktiga inte är om man upplever att man gör något av fri vilja eller inte. Allt vi gör väljer vi ju, av en eller annan anledning. Det viktiga sitter egentligen i om man känner att det skulle vara okej också om man valde det motsatta. Därför blir allt vad könsbiologi heter rätt ovidkommande. Det spelar liksom ingen roll om 99 av 100 män helsta av allt skulle vilja arbeta som skogshuggare och gå omkring i blåställ, och nästan alla kvinnor ville bli hemmafruar innerst inne. Det viktiga är om kille nummer hundra känner att det är okej för honom att gå omkring i kjol och smink, om den enda kvinnan på arbetsmarknaden är där på samma villkor som alla andra.
Det är så jäkla frustrerande, att så länge det inte är så blir allt man gör en reaktion av samhället. Det lever i en lika mycket som man själv lever i det. Även en motreaktion är en reaktion.

Det är också därför jag har så stora problem med att raka ben och armhålor. Jag vet att det kan ses som en rätt löjlig principgrej, speciellt för dem som vet att det verkligen gör mig osäker och att jag kan tycka det är pinsamt, men det är just det som är grejen. Om jag kände mig totalt bekväm och säker orakad så skulle det ju inte vara en issue. Då skulle jag ju kunna göra whatever. Nu blir det dåligt hur jag än gör: de gånger jag rakar jag mig så känner jag mig mer normal och accepterad, men det är ett misslyckande just därför.
Det känns destruktivt att bara acceptera allt, även om det känns bättre för stunden. Suck. "Det personliga är politik", eller hur var det nu?

Så plöstligt går man från att vara totalt jobbdesperat till att vara totalt jobbvelig och måsta välja mellan två erbjudanden. Undrar lite varför jag inte kunde fått det ena förra året istället.
Så här: Volvo fyra veckor med troligtvis rätt bra lön
             Kyrkogården hela sommaren med troligtvis sämre lön men under längre period (=mer pengar i längden)
Åh, vell.

Har släktforskat mer idag. Jag kommer aldrig särskillt långt eftersom jag har en hangup på att hitta allt som finns att finna om min farmors mormor och mamma. Jag hade ett litet brakethrough idag, såg att hon fått två månaders fängelse. Det var väl något sånt jag ville hitta. Det är spännande med oäktingar.

Idag är en rättvisemärkt dag och dagen har faktiskt gått lite i den rättvisa handelns tecken. Tyvärr blev det inte av att VB ordnade något speciellt, men jag, Lisa och Maria gick runt lite på stan och gjorde små privataktioner bestående ungefär av att vägra fika på kaféer utan rättvisemärkt kaffe. Fikade gjorde jag däremot på nyöppnade Barista fair trade coffe i MVG som alla genast får i läxa att besöka. Det var väldigt fräsch-mysigt där och hur coolt är det inte med ett kafé med fair trade som inriktning till och med i namnet! Man fick latte och muffins där för bara 10 kr idag, kanske några dagar till, eftersom det är nyöppnat. Det var trevligt.
Sen kollade vi på en lokal till VB också, men som med alla andra lokaler verkar det inte bli något. Pratade om hur fantastiskt det vore om man fick en lokal nära Schmäck, Kii och IM så det blev lite rättvise-tema däromkring.

Jag har bara ätit en muffins idag. Hm. Hungrig.

Uppdatering 18.00
Föresten så var min lillebror och hans klass med i VK idag, och på lokalnyheterna igår. Det är så typiskt, typ första gången någonsin Västangård har en BRA klass där folk faktiskt TRIVS och inte mobbar varandra så ska den splittras. Gaha, tar nedskärningar åt alla håll och kanter aldrig slut? 30 pers i en högstadieklass är ohållbart.

Den första timmen efter att jag har vaknat tänker min hjärna alla möjliga konstiga saker som jag inte har någon aning om var de kommer ifrån. Hela min tankeverksamhet är någonstans mitt emellan dröm och verklighet. Dessutom tänker jag ofta i ord då, som små samtal i mitt huvud.
Så här hade det tillexempel låtit om ni kunnat höra mina tankar då jag cyklade till skolan i morse:

Jag: (tänker på en situation som eventuellt skulle kunna bli lite jobbig).. Jag hatar när det blir så!
Okänd röst i mitt huvud: But God hates paranoia!
Jag: Va? That one's new to me!
Okänd röst i mitt huvud: [Chucklar som om den kommit på något riktigt smart] Hmhmhmhhö


Snart är det dags för projektredovisning. Jag är typ jätteglad att jag är tvungen att vara i skolan hela dagen idag. Det har gått långt.

Hade teater mellan 17-23 idag och insåg att vi har uppspel nästa onsdag, om EN VECKA, vilket jag inte alls fattat förut. Känner mig sjukt oförberedd. Idag fick jag iallafall testa kläder och sminkas, det gör alltid att det känns mer proffsigt och på riktigt. Men jag glömde mitt "snus" hemma och utan det är det mycket svårare att komma in i rollen. Å. Jag kommer prestera illa. Men men. Jag får ju åtminstone inte betalt för det. Höh.

Angående de krympande dreadsen i förra inlägget: Nej, troligtvis är det liksom inte meningen att dreads ska krympa. Jag har aldrig hört om några andra som gjort det i allafall. Problemet med mina dreads var väl att jag inte heller direkt var insatt i hur dreads fungerar. Alltihop var väldigt hemsnickrat, både tillverkning och underhåll (jag kan tacka Lisa och Emelie för många timmar av trogen kamratskap och tuperande av hår). Vi gjorde lite grand som vi hade hört att någon hade gjort, i med lite äggvita här och lite hårvax där. Hursomhelst, det slutade med att mitt hår liksom bildade en sorts matta som låg som en mössa på mitt huvud, innanför dreadsen typ. Man kan ju misstänka att det var där i någonstans den försvunna dreadslängden tog vägen.
Allt det här kanske låter väldigt äckligt, men ändå, jag saknar dreadsen lite då och då. Jag tycker också jag passade i dem. Tvivlar dock på att jag kommer idas skaffa igen.

Jag har funderat kanske lite väl pinsamt mycket på Camillas utmaning och jag tycker det är jättesvårt att konstatera skillnaden mellan att verkligen ÄLSKA en låt och att uppleva att den betytt något för en. Kanske överanalyserar jag, men eftersom saker alltid blir tydligare i backspegeln svarar jag på utmaningen med ännu lite mer sentimentalitet som tema. Alltså: Musik som betytt mycket för mig förr. I lite kronologisk ordning sådär.



Säga vad man vill om dem idag, men när man var typ 10 år och minifeminist betydde "Girl Power" faktiskt något, ärligt.



Jag har nästan glömt bort det, men det fanns en period då jag var rätt såld på den här gruppen. Typ i femman, tror jag.



Det måste ha varit i sexan den här låten kom, för jag har ett jättetydligt minne av att jag var hemma en lunchrast efter att vi hade varit på franska på läskiga, läskiga grubbeskolan (hööögstadieelever, liksom) och min vän var sjuk, jag hade ingen kompis som väntade i skolan den dagen och så satt jag hemma och läste Harry Potter och lyssnade på den här låten, det var en sån där "absolute"-skiva, så jag var tvungen att trycka om den gång på gång fort som fan, för så fort den tonade ut klämde Tomas Ledin i för allt vad han var värd, och det var inte trevligt.




Håkan var och förblir ju liksom Håkan. Det var grejer det. Ett minus dock för videons scener ur filmen Festival. Töööhöööntig film.



Okej, den här låten är ju bara så bäst. Fortfarande. Varför lyssnar jag aldrig på Ebba Grön eller Imperiet längre? Också högstadiet, såklart.

Okej, det var fem låtar det. Nu har jag ångest över att jag inte tog med någon Bob hund. Jag ska nämna dem lite här för rättvisas skull: Bob hund, bob hund, bob hund. Bob Hund. Sådärja. De var fina dem med.

Okej, utmaningen vandrar vidare. Fem låtar. Kom igen. Alla älskar Youtube.

Med anledning av all flytta-hemifrån hets runt omkring (och min egen flytta-hemifrån rädsla) har jag fått anledning att älta min sjukligt nostaligiska svårighet att lämna saker bakom mig. Det är verkligen hemskt. När jag var yngre var det ännu värre. Jag kunde inte slänga någonting i princip. Jag sparade alla kvitton, alla skolpapper, alla trasiga skor och allting. Nu sorterar jag kvitton och sparar dem som är "minnen" av olika saker, sparar de flesta skolpapper men inte alla och slänger riktigt trasiga skor, typ. Kanske.

Tätt sammanknutet med detta finns/fanns också känslan av att allt var levande och hade känslor. Det har blivit oerhört mycket bättre på senare år. När jag var liten kunde det vara riktigt jobbigt, för det gav mig så mycket skuldkänslor. Jag hade massvis med gossedjur, men jag var tvungen att behandla alla likadant och fick inte visa för dem att jag hade favoriter. Alla skulle få sova i min säng. Om jag kramade en av dem godnatt var jag tvungen att krama alla (det fanns många). En period kände jag mig tvungen att se till att alla gossedjur också fick ligga på kudde. Det var ett oerhört pusslande och besvär. Jag hade dels kudden jag låg på, och en till kudde bredvid, som mina föräldrar brukade ha som ryggstöd när de kom in och läste för mig. Alltså fick jag göra om allting varje kväll när de var klara med kudden. Jag pusslade ihop det så att bara en liten cirkel av kudden var ledig som jag kunde lägga mitt huvud på.
Inte bara gossedjur hade känslor, utan nästan allt. Pinnar, stenar, skor och ketchupflaskor, bland annat.
Jag låter ganska nevrotisk och aningen störd. Det är jag säkerligen också.

I nostalgins tecken, och för att härma Elins försök att vinna läsare, så publicerar jag också en gammal bild på mig själv här. Den här är från när jag mycket kristet komfrimerade mig sommaren -03(?) och då mina dreads fortfarande var fina och inte luktade illa.



.... senare var de mindre fina och såg ut såhär (nej, de klipptes inte, de krympte):

(Jag insåg just att hälsofil låter som en skum sexuell läggning där man har en fetisch för hälsosamma saker. Haha.)

Det är så underligt detta. Romananalysen skulle ha varit inne klockan elva idag. Har jag gjort den? Näe. Är jag superstressad, har dödlig ångest och planerar att sitta uppe hela natten för att hinna klart? Näe. Har jag ens börjat läsa boken? Knappt. Spenderar jag istället min tid med att i godan ro se på tv och andra okonstruktiva saker? Ja, det låter troligt.

Det konstigaste är inte att jag skitit i att ta itu med litten, det konstigaste är att jag inte känner mig det minsta stressad. På bara typ ett par veckor har hela min inställning till skolarbeten förändrats radikalt. What ever, liksom. Jag lämnar in det nån gång.

Det här avsnittet av Dokument inifrån handlar om företagens nya sätt att sprida reklam på och är scary shit as hell. Det läskigaste är en tjej som typ ägs av en reklambyrå och deras kund. Hon får göra alla möjliga saker som ska ge henne en skjuts på vägen mot sin dröm om att bli känd musiker, allt på deras bekostnad. För att hon, i längden, ska bli en förebild för såna som oss och för sina vänner, och vara en hemliga amasadör för det hemliga varumärket. Men hon känner sig inte alls köpt. Nej nej.

Det är sånt här som får mig att tänka att allt det här med att starta en civilisation kanske inte var en sån bra idé ändå, kanske man skulle flytta ut i skogen och lägga sig under en gran och bara glömma allt, glömma athen och sparta, glömma eufrat och tigris, glömma att allt det någonsin hände och tova lite ull i stället. Kanske plocka lite kantareller.

Skriver jag på min blogg. Jösses amalia.

Åå, nu är det sådär sent och jobbigt igen och jag måste verkligen duscha och hon hinner bli tre innan jag går och lägger mig och bla bla bla, men jag måste bara snabbblogga om dagens händelse.

Jag trodde nämligen att det typ inte var möjligt. Men, men, men, trots allt har det hänt, det är visst inte bara en sån sak som kan hända andra: JAG HAR FÅTT SOMMARJOBB!!

Om några veckor kommer ni kanske läsa en volvoarbetares blogg!
Jag kommer tjäna pengar! Woohoo.

Jag blev så chockad när hon ringde och sa det, för jag satt just och filade på en ansökan till ett annat jobb, och så blir det värsta snopna urladdningen på något vis. Typ man bara: aaaaaahhhhjagmåstefåjobbaaaajagmåstefåjobbjagfåringetjobbaaaaaaaa dufårettjobb aaaaaahjagmåstefåjobbaaajag.... va? vad sa du?
Men! Nu börjar det sjunka in. Wooo.

Fabulöst är också att min käraste Emelie kommer jobba där med :D

Jag lyssnade just på "Little dysfunk you" för första gången. Har läst på flera ställen att den skulle vara typ bästa låten på nya ark-skivan och då finns ju alltid stor risk för att man ska bli besviken för att den är överhypad eller nått. Men det var konstigt, den gav mig verkligen faktiska fysiska kväljningar.  Jag mår fortfarande illa. För att den var bra alltså. Inte dålig. Jag vet inte. För mig handlade den om nånting jag tänkt på mycket senaste veckorna, men jag kan inte sätta ord på vad. Ojoj. Vågar knappt lyssna på den mer.


Idag har det varit första maj vilket ju betyder första maj-demonstration. Det var bra, 700 hörde jag var i enad vänster-tåget. Lite jobbigt bara för jag har väl varit på RS grejer max tre-fyra gånger sen valet. Jag vet inte riktigt var jag står. Det känns som att jag inte riktigt vetat det i flera år nu och min aktivitetsnivå sjunker ständigt. Hm.

Igår var det ju som bekant valborg. Jag och Emelie och Lisa for en sväng förbi campus, men vi tyckte det var rätt så ovärt så vi for ganska snabbt igen. Hyrde film istället, som vanligt. 
När vi kom in på Charlie's slängde jag mig över nyutkommna Shortbus. Om man har hört talas om den filmen har man troligtvis hört talas om de många och ocensurerade sexscenerna samt det faktum att allt sex i filmen lär vara autentiskt. Men tro det eller ej, det var faktiskt inte bara en underttryckt passion för porrfilm som gjorde att jag nödvändigtvis ville se filmen. Nej, det var det faktum att genialiske, underbara John Cameron Mitchell skrivit och regisserat. Alltså John Cameron Mitchell, mannen som både gjorde titelrollen och skrev dyrkansvärda, fantastiska, i denna blogg redan flera gånger nämnda Hedwig and the angry inch!!!!
 
                                                
Den var iallafall grymt bra, väldigt vacker och snyggt filmad. Ovanlig filmuppbyggnad, klichéfri. Se den! Och, ännu hellre, se Hedwig..!!
Precis som i Hedwig och i Quincinera som jag skrev om för några veckor sedan var det så skön och avslappnad stämmning i filmen. På något vis som att man själv också får plats i den. Som Lisa sa: som om filmen är vänligt inställd till en. Typ.

Sen såg vi senaste Wallander, Hemligheten och det var den mest deprimerande polisfilm jag sett tror jag. Barnporr och utnyttjande och självmord, och som en tung, dyster filt över hela filmen låg också vetskapen om hela tragedin med Johanna Sällströms självmord ganska kort efter filmen. Huvvaliugen. Kan dock konstatera att jag lite haffsigt dragit Wallander-filmerna under Beck-kammen när jag förtalat svensk polisfilm. Wallander var betydligt bättre, och bäst av allt: Persbrandt var inte med alls! I hela filmen! Lycka, lättnad, lugn!

Ska sova nu. Jag inbillar mig att det är lov, blir weird med skola igen imorgon. Wellwell. Godnatt.