En ny sorts ledighet
Imorgon jobbar jag min sista dag. Sen blir jag "ledig". Jag ska ta "höstlov", och det känns så skönt. Ni som har varit "lediga" hela sommaren kanske tycker jag är en idiot för att jag ser fram emot att bli av med jobbet, och det kommer säkert jag själv tycka också om den här "ledigheten" skulle råka dra ut på tiden för länge. Men just nu, ååuuuoooh. Så skönt det ska bli! Jag känner noll panik. Noll ångest (eller okej, kanska 0,9 ångest). Jag är dödligt less (haha) på att rensa döda människors gravar nu. Jag menar det, gravallvarligt (haha).
Igår trodde jag att min teater skulle börja (fast det visade sig att den börjar nästa vecka) och det kändes oerhört skumt att åka dit. Som att det där inte var min värld längre. Det känns fortfarande som att det är sommarlov, jag förstår inte att eleverna redan har börjat skolan. Nu ska man alltså bygga upp ett vardagsliv som inte kretsar kring skola. Få rutiner, vanor och ha fritidsintressen, men utanför den tydliga struktur som delat in ens dagar, veckor och år under så lång tid. Jag har svårt att förstå att det här är förevigt, ja, bortsett från den tid man eventuellt kommer lägga på universitetsstudier.
Jag hade förresten "utvecklingssamtal" med min chef igår. Det gick fint. Jag fick svara på en massa jobbiga frågor om (suprise!) utveckling och om arbetet och sådär, men jag fick också fin berröm. Han är en snäll man, min chef. Han sa att han kände förtroende för mig och inbjöd mig att söka jobb där fler sommrar. Det gjorde mig väldigt glad, för jag har väl inte direkt kännt mig helt säker alla gånger på att jag gjort ett bra jobb, men det sa han att han tyckte iallafall. En till sak: han frågade vad jag tyckte om arbetstiderna, och jag sa att jag tyckte de var okej, men hostade skamset och skuldmedvetet fram att jag kanske hade haft lite problem med mornarna ibland, hm,hm. Men detta verkade han helt främmande inför, typ "jasså, men det tycker jag inte du har haft så mycket problem med, det har inte märkts". Jag lovar, jag har alltid skrivit in i pärmen de gånger jag försovit mig mycket, och ofta har ju någon sett mig de gånger jag varit lite sen. Men sweetly sweetly tycks detta ha gått obemärkt förbi! Kanske är jag inte det största problemet på arbetsplatsen. Fast jag har blivit mycket bättre nu. De senaste två veckorna har jag bara kommit typ 5-10 minuter sent två gånger. Wow.
Igår trodde jag att min teater skulle börja (fast det visade sig att den börjar nästa vecka) och det kändes oerhört skumt att åka dit. Som att det där inte var min värld längre. Det känns fortfarande som att det är sommarlov, jag förstår inte att eleverna redan har börjat skolan. Nu ska man alltså bygga upp ett vardagsliv som inte kretsar kring skola. Få rutiner, vanor och ha fritidsintressen, men utanför den tydliga struktur som delat in ens dagar, veckor och år under så lång tid. Jag har svårt att förstå att det här är förevigt, ja, bortsett från den tid man eventuellt kommer lägga på universitetsstudier.
Jag hade förresten "utvecklingssamtal" med min chef igår. Det gick fint. Jag fick svara på en massa jobbiga frågor om (suprise!) utveckling och om arbetet och sådär, men jag fick också fin berröm. Han är en snäll man, min chef. Han sa att han kände förtroende för mig och inbjöd mig att söka jobb där fler sommrar. Det gjorde mig väldigt glad, för jag har väl inte direkt kännt mig helt säker alla gånger på att jag gjort ett bra jobb, men det sa han att han tyckte iallafall. En till sak: han frågade vad jag tyckte om arbetstiderna, och jag sa att jag tyckte de var okej, men hostade skamset och skuldmedvetet fram att jag kanske hade haft lite problem med mornarna ibland, hm,hm. Men detta verkade han helt främmande inför, typ "jasså, men det tycker jag inte du har haft så mycket problem med, det har inte märkts". Jag lovar, jag har alltid skrivit in i pärmen de gånger jag försovit mig mycket, och ofta har ju någon sett mig de gånger jag varit lite sen. Men sweetly sweetly tycks detta ha gått obemärkt förbi! Kanske är jag inte det största problemet på arbetsplatsen. Fast jag har blivit mycket bättre nu. De senaste två veckorna har jag bara kommit typ 5-10 minuter sent två gånger. Wow.
A rainy day today where we are
Idag har det regnat massvis, men det var en bra regndag. Vi fick arbeta inomhus hela dagen. Det var skönt, som omväxling. Jag har varit utomhus hela denna sommar.
Luften är så klar och skarp och det är friskt och sjukt på samma gång, om ni förstår. Den smakar som i Hemavan och det är bittersweet även det. Hemavan. Det har blivit till en hösttradition och jag ska dit snart igen. Jag längtar, men vaje gång jag ser affischerna i stan bränner bitterheten till. Jag missar ju tough alliance. Men det får vara så nu. Min mamma fyller år de helgen och ja, jag har sagt att jag ska med.
Var det någon som andades ordet "klassfest" häromveckan? Visst vill vi, visst kan vi, visst borde vi?
Luften är så klar och skarp och det är friskt och sjukt på samma gång, om ni förstår. Den smakar som i Hemavan och det är bittersweet även det. Hemavan. Det har blivit till en hösttradition och jag ska dit snart igen. Jag längtar, men vaje gång jag ser affischerna i stan bränner bitterheten till. Jag missar ju tough alliance. Men det får vara så nu. Min mamma fyller år de helgen och ja, jag har sagt att jag ska med.
Var det någon som andades ordet "klassfest" häromveckan? Visst vill vi, visst kan vi, visst borde vi?
Det är DITT fel att Alex Schulman har 240 000 besökare
Ni måste blogga mer, allihopa. Ni bloggar alldeles för lite. Minst fem inlägg per dag ska ni blogga. Säger jag nu. För jag vill läsa bloggar och just nu är det glest. Alla har lagt av sig. Och mitt problem är detta: när jag har kollat alla bloggar jag följer, när jag vet att alla bloggar jag vill läsa är ouppdaterade, då hamnar jag alltid där, fast jag inte vill det. Hos honom. Hos Alex. Jag vill verkligen inte. Jag är så sjukt less på Schulman-hysterin. Men jag vet att hans blogg kommer vara uppdaterad. Jag vet att där kommer finnas flera olästa, lagom korta småroliga inlägg. Jag hatar det. Men jag läser det. Är jag riktigt desperat kanske jag hamnar på någon annan Schulmanblogg och bidrar ännu mer till den totala dominansen. Och allt är ert fel. Ni måste blogga mer!
Jag bakar morotskaka till mina arbetskamrater. Alla ska bjuda på fika innan de slutar, men den här veckan kommer vi vara 13 stycken som går, så det blir fika både för- och eftermiddagsrast hela veckan, ibland från flera personer. Min morotskaka blir en morotspannkaka. Tunn. Men god, hoppas jag.
Jag bakar morotskaka och filosoferar, som vanligt denna årstid, över den stundande hösten och vintern. Som vanligt har jag under sommaren lyckats glömma att solen och värmen bara är ett undantagstillstånd. Det är inte verkligheten, det är eskapism. Luften var ovanligt rå och klar idag. Det smakade höst och kyla och det regnade massvis. Och som vanligt tänker jag: ska vi verkligen orka sex månader av mörker? Ska vi verkligen bo här?
The Peter
Jag har alltid haft lite svårt för Peter Jöbacks så väldigt gräddiga sångröst och stil. Drivit lite med honom sådär. Jag och Lisa har haft ett länge pågående skämt om honom men jag känner att min ironiska dyrkan av honom nu börjar röra sig i ett gränsland farligt nära allvar. Jag har bestämt mig för att uppgradera honom, för han har trots allt sjungit två låtar som jag älskar (Italy vs. Helsinki och Guldet blev till sand). Nu har jag bestämt mig.
Jag gillar The Peter.
Och jag slår på ettan och han står och sjunger sin nya stockholmslåt i något barnprogram och jag säger uppfodrande till min lillebror: Men hör vad fin röst han har! Hör vad han sjunger innerligt! Innerligt!!
Jag gillar The Peter.
Och jag slår på ettan och han står och sjunger sin nya stockholmslåt i något barnprogram och jag säger uppfodrande till min lillebror: Men hör vad fin röst han har! Hör vad han sjunger innerligt! Innerligt!!
En innerligt glad Peter back in the days
Appropå frisyrer
Samtal med min mor:
Jag: Jag måste göra något åt mitt hår
Mamma: Neeej, du har så himla fin frisyr nu!
Jag: Nej, den är jättetråkig.
Mamma: Den frisyr du har nu är nog bland de finaste du har haft!
Jag: Åååååå, jag vill att alla ska säga att jag ska klippa kort hår eller skaffa någon rolig frisyr, alla bara säger att jag ska ha den här frisyren. Jag har ju jättehemsk frisyr.
Mamma: Men du är ju så fin i håret nu!
Jag: Jag vet att jag passar bättre i det här men jag vill mycket hellre ha kort hår. Jag kanske borde klippa page iallafall?
Mamma: Varför det? Du är jättefin i den där längden.
Jag: Men jag måste färga det iallafall....
Mamma: NEEEJ, du har jättefin färg nu, du ser naturligt rödhårig ut!
Jag: Nej, håret ser grönt ut. Det här är frånvaron av färg, det skär sig mot mina ögonbryn, det ser jättekonstigt ut. Det är grönt!
Mamma: Jag tycker den färg du har nu är den finaste du har haft!! Du har så HIMLA fin frisyr nu!
Jag: JAHA, MEN TACK SÅ JÄVLA MYCKET DÅ!!
Jaaa, jag vill så gärna dela med mig av allt till er. Idag är bloggen min darling.
Profetia
Jag förutspår att jag inom en vecka kommer bli äcklad vid tanken på jordnötssmör.
Lugglagar
Jag klipper mitt hår cirka en gång i aldrig (senast november), men luggen växer fort och skymmer sikten och klipps därför med jämna mellanrum (senast igår). Vissa lagar gäller för min lugg:
§ Luggen är som en drog. Jag vill alltid ha mer. Oavsett hur mycket lugg jag klipper vill jag alltid ha tjockare, bredare och mermermer nästa gång jag klipper luggen. Jag kommer inte nöja mig förrän hela mitt hår är en enda framkammad lugg. Möjligen kommer jag då sätta in hårförlängningar för att göra luggen tjockare.
§ Jag klipper alltid luggen själv (om den inte klipps i samband med övrigt hår ju som sagt sker... inte).
§ Jag börjar alltid klippa luggen sent på vardagsnätter, helst dagar då det är extra viktigt att jag får ordentligt med sömn. Klippningen är alltid sprungen ur en desperat känsla av att min frisyr ser förjävlig ut och att jag överhuvudtaget inte kan visa mig för världen en enda dag till i så fult hår.
§ Jag blir alltid missnöjd med hur luggen ser ut och klippningsförsöken utmynnar alltid i förtvivlad förundran över hur den nya luggstylingen kan lyckas med att få mig att se ut som ett psykfall på heroin som inte sovit på ett år.
§ Luggen blir alltid totlat ojämn och jag tänker alltid "det där ska jag fixa till imorgon, jag är för trött nu, jag måste sova".
§ Jag fixar aldrig någonsin till det imorgon.
Idag är det listor och jag alltså. Och bloggen och jag. Wunderbart!
§ Luggen är som en drog. Jag vill alltid ha mer. Oavsett hur mycket lugg jag klipper vill jag alltid ha tjockare, bredare och mermermer nästa gång jag klipper luggen. Jag kommer inte nöja mig förrän hela mitt hår är en enda framkammad lugg. Möjligen kommer jag då sätta in hårförlängningar för att göra luggen tjockare.
§ Jag klipper alltid luggen själv (om den inte klipps i samband med övrigt hår ju som sagt sker... inte).
§ Jag börjar alltid klippa luggen sent på vardagsnätter, helst dagar då det är extra viktigt att jag får ordentligt med sömn. Klippningen är alltid sprungen ur en desperat känsla av att min frisyr ser förjävlig ut och att jag överhuvudtaget inte kan visa mig för världen en enda dag till i så fult hår.
§ Jag blir alltid missnöjd med hur luggen ser ut och klippningsförsöken utmynnar alltid i förtvivlad förundran över hur den nya luggstylingen kan lyckas med att få mig att se ut som ett psykfall på heroin som inte sovit på ett år.
§ Luggen blir alltid totlat ojämn och jag tänker alltid "det där ska jag fixa till imorgon, jag är för trött nu, jag måste sova".
§ Jag fixar aldrig någonsin till det imorgon.
Idag är det listor och jag alltså. Och bloggen och jag. Wunderbart!
Jordnötssmör
Nu har jag gått och varit sugen på jordnötssmör en längre tid och har dessutom vid upprepade tillfällen i olika veganska näringsläror läst om hur nyttigt och proteinrikt jornötssmör på rostat bröd ska vara. Men jag verkligen SUGER på att handla. Idag på väg hem från jobbet var jag dessutom hungrig (då handlar jag ännu sämre) och jordnötssmörsugen. Följ med mitt veliga, osäkra och snåla jag på en shoppingtur på ICA Kvantum.
1. Jag går till hyllan där jordnötssmöret finns. Jag har tittat på det och läst på förpackningen flera gånger redan. Jag vet precis var det finns.
2. Det finns två sorters Skippy jordnötssmör. En med crunch och en utan. Jag läser innehållsförteckningarna och ser att de inehåller "härdat vegetabiliskt fett". Härdat. Det ringer varningsklockor i huvudet. Är inte det den dåliga sorten? Har de veganska näringslärorna tagit hänsyn till exempelvis vilka fettsorter som ger en hjärtproblem och cancer och allt vad det nu är?
3. Jag går till där jag vet att Tahinin finns (jag har drömt om den många gånger med). Jag läser innehållsförteckningen. Inget härdat fett, bara sesamfrön och salt. Allt kravmärkt. Men inte helt vad jag är sugen på. Jag kollar jämförelsepriset - 83 spänn per kg.
4. Jag går tillbaka till jordnötssmöret och kollar kg priset (68 kr) och upptäcker att det finns en annan sorts jordnötssmör också. Läser innehållsförteckning. Den innehåller vegetabiliska fetter, men det står ingenting om härdat. Den innehåller däremot socker, vilket de andra inte gör. Den är dessutom dyr, kostar typ 37 spänn. Men kg priset är bara 72 kr. Hur kan det stämma? Burken är på 510 gram.
5. Tillbaka till Tahinin, för att kontrollera hur mycket den burken innehåller, samt dubbelkolla kg priset. den är helt klart dyrast per kg, men också nyttigast och miljövänligast. Men inte helt vad jag är sugen på.
6. Kollar runt på lite andra saker för att se hur vanligt det är med "härdat fett". Överväger att ringa till Lisa för att fråga vad det var som var dåligt med härdat fett.
7. Tillbaka till jordnötssmören. Överväger vad som är bättre, socker eller härdat fett?
8. Kollar in Tahinin en sista gång.
9. Tillbaka till jordnötssmöret. Kommer tillslut fram till att ta det billigaste (överaskning!) med crunch, trots att det innehåller härdat fett.
9. Betalar, far hem, äter, upptäcker att det inte är så gott som jag minns det.
Troligtvis gick jag fram och tillbaka mellan hyllorna fler gånger, men jag minns inte i vilka ärenden. Förstå att jag egentligen inte bryr mig så mycket om att äta nyttigt, jag bara blir sådär jämt när jag ska handla. Det är en oförmåga att ta beslut.
1. Jag går till hyllan där jordnötssmöret finns. Jag har tittat på det och läst på förpackningen flera gånger redan. Jag vet precis var det finns.
2. Det finns två sorters Skippy jordnötssmör. En med crunch och en utan. Jag läser innehållsförteckningarna och ser att de inehåller "härdat vegetabiliskt fett". Härdat. Det ringer varningsklockor i huvudet. Är inte det den dåliga sorten? Har de veganska näringslärorna tagit hänsyn till exempelvis vilka fettsorter som ger en hjärtproblem och cancer och allt vad det nu är?
3. Jag går till där jag vet att Tahinin finns (jag har drömt om den många gånger med). Jag läser innehållsförteckningen. Inget härdat fett, bara sesamfrön och salt. Allt kravmärkt. Men inte helt vad jag är sugen på. Jag kollar jämförelsepriset - 83 spänn per kg.
4. Jag går tillbaka till jordnötssmöret och kollar kg priset (68 kr) och upptäcker att det finns en annan sorts jordnötssmör också. Läser innehållsförteckning. Den innehåller vegetabiliska fetter, men det står ingenting om härdat. Den innehåller däremot socker, vilket de andra inte gör. Den är dessutom dyr, kostar typ 37 spänn. Men kg priset är bara 72 kr. Hur kan det stämma? Burken är på 510 gram.
5. Tillbaka till Tahinin, för att kontrollera hur mycket den burken innehåller, samt dubbelkolla kg priset. den är helt klart dyrast per kg, men också nyttigast och miljövänligast. Men inte helt vad jag är sugen på.
6. Kollar runt på lite andra saker för att se hur vanligt det är med "härdat fett". Överväger att ringa till Lisa för att fråga vad det var som var dåligt med härdat fett.
7. Tillbaka till jordnötssmören. Överväger vad som är bättre, socker eller härdat fett?
8. Kollar in Tahinin en sista gång.
9. Tillbaka till jordnötssmöret. Kommer tillslut fram till att ta det billigaste (överaskning!) med crunch, trots att det innehåller härdat fett.
9. Betalar, far hem, äter, upptäcker att det inte är så gott som jag minns det.
Troligtvis gick jag fram och tillbaka mellan hyllorna fler gånger, men jag minns inte i vilka ärenden. Förstå att jag egentligen inte bryr mig så mycket om att äta nyttigt, jag bara blir sådär jämt när jag ska handla. Det är en oförmåga att ta beslut.
I alla städer
Tänk er: idag skulle ha varit dagen då vi började i skolan igen om vi inte hade gått ut i våras. Jag möter småbarn på väg hem från Grubbeskolan och tänker på alla som börjar högstadiet i dagarna, och sen tänker jag på alla som börjar ettan på gymnasiet. Det var en livstid sedan jag gjorde det (inget har egentligen förändrats, men allt har egentligen förändrats).
Jag tänker överhuvudtaget inte på de som går sina första dagar på lågstadiet nu. Den verkligheten finns gömd bakom en lång dimma av glömska (och vi som alltid lovade oss själva att aldrig glömma hur det var att vara barn; är det ett löfte vi kan hålla?).
Men jag är inte ledsen nu. Jag vill inte vrida tiden bakåt, för en gångs skull. Just nu vill jag egentligen ingenting. Jo, en sak, men bara detta enda vill jag: jag vill ha ALLT.
Nu börjar Studio 60 on the sunset strip. Jag tycker bara jag tvingar fram blogginlägg nu och är lite less, men jag kan inst sluta för jag måste ha läsare. Ni är mitt substitut för lärare, betyg och skolbekräftelse. Nej, egentligen inte.
På hjärnan idag:
Det känns som jag har gett allt jag kan ge
ändå har jag inte hittat det jag letat efter
Jag har varit i alla städer
Jag tänker överhuvudtaget inte på de som går sina första dagar på lågstadiet nu. Den verkligheten finns gömd bakom en lång dimma av glömska (och vi som alltid lovade oss själva att aldrig glömma hur det var att vara barn; är det ett löfte vi kan hålla?).
Men jag är inte ledsen nu. Jag vill inte vrida tiden bakåt, för en gångs skull. Just nu vill jag egentligen ingenting. Jo, en sak, men bara detta enda vill jag: jag vill ha ALLT.
Nu börjar Studio 60 on the sunset strip. Jag tycker bara jag tvingar fram blogginlägg nu och är lite less, men jag kan inst sluta för jag måste ha läsare. Ni är mitt substitut för lärare, betyg och skolbekräftelse. Nej, egentligen inte.
På hjärnan idag:
Det känns som jag har gett allt jag kan ge
ändå har jag inte hittat det jag letat efter
Jag har varit i alla städer
På kyrkogården kan alla höra dig skrika
Och just det, jag har mindre än två veckor kvar på min kyrkogård nu.
Killen jag jobbat med idag och igår råkade vara i närheten en gång när jag och Elisabeth rensade den skräckinjagande spindelhäcken. Nu blir han märkbart besviken varje gång en spindel är i närheten och jag inte ger ifrån mig ett jättevrål. Jag tycker lite synd om honom, det märks att han hade förväntningar på detta (han nämner spindlar på sin gravkulle då och då och frågar om inte jag stött på några), och jag överväger att försöka tvinga fram några skrik imorgon bara för god stämmnings skull. Han förstår inte att skräcken ligger i överaskningsmomentet (och ALLA vet väl att det är när man rensar häckar man skriker mest, inte när man rensar gravkullar, duh..).
Killen jag jobbat med idag och igår råkade vara i närheten en gång när jag och Elisabeth rensade den skräckinjagande spindelhäcken. Nu blir han märkbart besviken varje gång en spindel är i närheten och jag inte ger ifrån mig ett jättevrål. Jag tycker lite synd om honom, det märks att han hade förväntningar på detta (han nämner spindlar på sin gravkulle då och då och frågar om inte jag stött på några), och jag överväger att försöka tvinga fram några skrik imorgon bara för god stämmnings skull. Han förstår inte att skräcken ligger i överaskningsmomentet (och ALLA vet väl att det är när man rensar häckar man skriker mest, inte när man rensar gravkullar, duh..).
London calling
Flygbiljetter till två veckor i London bokade. Tåget till Göteborg ville dock inte ge med sig.
För typ första gången i mitt liv vill jag bara röra mig frammåt och inte bakåt. Kanske är den här obryddheten en nödvändig försvarsmekanism för att jag ska förmå mig att ta mig igenom alla förändringar i livet som händer och kommer hända snart. Kanske är det vad jag behöver.
För typ första gången i mitt liv vill jag bara röra mig frammåt och inte bakåt. Kanske är den här obryddheten en nödvändig försvarsmekanism för att jag ska förmå mig att ta mig igenom alla förändringar i livet som händer och kommer hända snart. Kanske är det vad jag behöver.
Shazia Mirza
Det här är Shazia Mirza. Hon är en brittisk ståupp-komiker. Hon är jävligt rolig.
För något år sedan såg jag henne uppträda här i umeå.
Igår sändes ett prgram som hon ledde om synen på kvinnors kroppshår.
Shazia Mirza. Vilken kvinna!
På jobbet
De sista dagarna har jag kännt mig så underlig. Lite käslokall (men inte mellankoliskt). Mer som att allt som brukar kännas svårt inte splar någon roll, och som att allt jag någonsin kännt och varit med om hänt i ett helt annat liv. Det finns bara nu. Jag känner mig helt onostalgisk. Jag vet inte om det är en bra eller dålig sak.
Holiday
Den här helgen är så vääärd tycker jag. Till att börja med känns det som att den hållit på i en vecka, minst. Sen gick ju vårt så omskrivna Buffy-maraton äntligen av stapeln igår och det var en fin tilldragelse. Det var verkligen kul att se gamla klasskamrater igen, så nu är jag genompeppad på Stokes klassfestförslag så jag får se resten av er också, nu lagom till när skolan skulle ha börjat men INTE GÖR DET. Jag är också peppad på uppföljare till vårt maraton, nu när vi har rutinen inne kanske vi kan fixa ihop det snabbare.
I övrigt har jag hetsat klart någon sorts Buffytröja som blev helt okej förutom att ärmarna sket sig och det fick bli ett slarvigt linne istället, iallafall tills jag tar itu med nya ärmar. Dessutom har jag fikat med trevligt sällskap, vilket alltid är trevligt.
Nej, jag tror inte det blir måndag imorgon!
I övrigt har jag hetsat klart någon sorts Buffytröja som blev helt okej förutom att ärmarna sket sig och det fick bli ett slarvigt linne istället, iallafall tills jag tar itu med nya ärmar. Dessutom har jag fikat med trevligt sällskap, vilket alltid är trevligt.
Nej, jag tror inte det blir måndag imorgon!
Åldersdissad
Alltså kära coola människor, hur gör ni för att komma in överallt? När jag och mina följeslagare närmar oss är åldergränser heliga och alla dörrar låsta, medan andra glider in hur lätt som helst överallt. Kanske handlar det om att verka som en människa som har festen med sig, liksom "mig vill ni verkligen ha här, jag är så bra för ert ställe".
Men å, det är fruktansvärt irriterande när det känns som att det knappt spelar någon roll att man fyllt 18.
Ikväll for jag och Lisa till edge och såg bland annat improshowen som såklart var lika superb som alltid. Sedan hookade vi upp med Emelie och Kim och försökte komma in överallt vi kunde komma på innan vi slutade på Vita Björn. Där drack jag en helt vidrig Irish Coffe. Seriöst, förstår ni hur jävla hårt man måste anstränga sig för att göra en äcklig Irish Coffe? Det borde inte ens vara möjligt.
Men det var iallafall en fin kväll. Nu ska jag jobba vidare på min Buffytröja. Pepppepp på Buffy imorgon, nu MÅSTE detta bli av!
Men å, det är fruktansvärt irriterande när det känns som att det knappt spelar någon roll att man fyllt 18.
Ikväll for jag och Lisa till edge och såg bland annat improshowen som såklart var lika superb som alltid. Sedan hookade vi upp med Emelie och Kim och försökte komma in överallt vi kunde komma på innan vi slutade på Vita Björn. Där drack jag en helt vidrig Irish Coffe. Seriöst, förstår ni hur jävla hårt man måste anstränga sig för att göra en äcklig Irish Coffe? Det borde inte ens vara möjligt.
Men det var iallafall en fin kväll. Nu ska jag jobba vidare på min Buffytröja. Pepppepp på Buffy imorgon, nu MÅSTE detta bli av!
Compulsive thoughts
EDIT: Sparade det här inlägget som utkast tidigare ikväll för jag visste inte om jag ville publicera det, om det typ var för självutlämnande eller whatever, men det var ju inte så farligt och man ska ju inte ägna sig åt för hård självcensur, så här får ni det. I vilket fall ville jag bara tillägga att jag nu är på gott humör och so over it.
---------------------------------
Jag känner mig lite jumpy idag även om jag lugnat ner mig nu. Ibland önskar jag att ingen av er visste vem jag var. Att jag var en anonym bloggare som ni trodde kom från typ, Mariefred, så att jag kunde skriva precis vad jag tänker just nu. Men alla som läser den här bloggen vet vem jag är (tror jag). Den här stan är för liten och jag är för feg. Och vi vet ju alla att verklighetens dagböcker liksom bara inte räcker till längre, eller hur?
Men jag kan säga så här mycket: jag blir så arg på mig själv när att jag hamnar i gammla och så många gånger om utnötta negativa tankemönster som bara åker runt runt i skallen i samma eviga karusell när de väl satt igång och som gör att man tillslut nästan börjar ifrågasätta om man verkligen är vid full psykisk hälsa eller kanske rentav är efterbliven, något som världen av omsorg valt att hålla hemligt för en. Jag borde ha kommit längre än så. Det leder verkligen ingen vart och det enda man kan göra är att ruska på sig och gå vidare, vilket är vad jag försöker göra nu. Herregud. Lägg ner allvaret.
Men tidigare, vägar på väg mot den förbjudnaste tanken (den som är en enkelriktad väg mot Bitterheten och ingenting annat): I ett annat liv, om jag hade levt ett annat liv. Vem hade jag kunnat vara då?
Men herregud. Släng bort skiten i hjärnans soptunna. För jag har faktiskt kommit längre än så. Faktiskt.
.
---------------------------------
Jag känner mig lite jumpy idag även om jag lugnat ner mig nu. Ibland önskar jag att ingen av er visste vem jag var. Att jag var en anonym bloggare som ni trodde kom från typ, Mariefred, så att jag kunde skriva precis vad jag tänker just nu. Men alla som läser den här bloggen vet vem jag är (tror jag). Den här stan är för liten och jag är för feg. Och vi vet ju alla att verklighetens dagböcker liksom bara inte räcker till längre, eller hur?
Men jag kan säga så här mycket: jag blir så arg på mig själv när att jag hamnar i gammla och så många gånger om utnötta negativa tankemönster som bara åker runt runt i skallen i samma eviga karusell när de väl satt igång och som gör att man tillslut nästan börjar ifrågasätta om man verkligen är vid full psykisk hälsa eller kanske rentav är efterbliven, något som världen av omsorg valt att hålla hemligt för en. Jag borde ha kommit längre än så. Det leder verkligen ingen vart och det enda man kan göra är att ruska på sig och gå vidare, vilket är vad jag försöker göra nu. Herregud. Lägg ner allvaret.
Men tidigare, vägar på väg mot den förbjudnaste tanken (den som är en enkelriktad väg mot Bitterheten och ingenting annat): I ett annat liv, om jag hade levt ett annat liv. Vem hade jag kunnat vara då?
Men herregud. Släng bort skiten i hjärnans soptunna. För jag har faktiskt kommit längre än så. Faktiskt.
.
Mmmmhhmm
Idag (ja, igår nu då) vaknade jag klockan två. Jag rusade yrvaket och panikslagen upp ur sängen och drabbades av svår ångest. Jag har ju redan tidigare skrivit om hur lätt jag har för att försova mig, men det här var ju fan det värsta, tänkte jag samtidigt som jag rusade omkring i mitt rum i någong sorts rådvillig förtvivlan. Vad skulle jag göra? Gå till jobbet sju timmar försenad, med bara två timmar kvar av jobbet? Ring och sjukanmäla mig? Men hur skulle jag då förklara varför jag inte ringt tidigare på dagen? Alla tillräckligt grova åkommor skulle kräva flera dagars sjukskrivning, och det ville jag inte. Skulle jag bara strunta i att dyka upp och låtsas som ingenting dagen därpå? Eller erkänna att jag försovit mig så stört länge?
Alla dessa tankar snurrade vilt innanför mitt pannben och jag sprang mot toaletten för att göra mig i ordning för, ja, för vad hade jag inte bestämt mig än. Varför hade ingen väckt mig? Varför verkade hela huset totalt dött? Låg alla andra också och sov, hade hela familjen försovit sig, eller antog de bara att jag redan var på jobbet?
Paniken var, som ni förstår, total och välmotiverad. Att komma sju timmer sent skulle ju liksom vara grädden på moset i min förseningstrend denna sommar.
Jag hann till och med borsta tänderna innan jag plötsligt kom ihåg det faktum att det faktiskt finns ett klockan två på natten också och att detta möjligen skulle kunna förklara varför det var kolsvart utanför.
Jag fungerar verkligen på topp när jag är nyvaken.
Alla dessa tankar snurrade vilt innanför mitt pannben och jag sprang mot toaletten för att göra mig i ordning för, ja, för vad hade jag inte bestämt mig än. Varför hade ingen väckt mig? Varför verkade hela huset totalt dött? Låg alla andra också och sov, hade hela familjen försovit sig, eller antog de bara att jag redan var på jobbet?
Paniken var, som ni förstår, total och välmotiverad. Att komma sju timmer sent skulle ju liksom vara grädden på moset i min förseningstrend denna sommar.
Jag hann till och med borsta tänderna innan jag plötsligt kom ihåg det faktum att det faktiskt finns ett klockan två på natten också och att detta möjligen skulle kunna förklara varför det var kolsvart utanför.
Jag fungerar verkligen på topp när jag är nyvaken.
Det behöver inte mer än fungera
Och nej, jag hann inte se Project igår och ja, jag var hos mamma i fucking sex timmar men jag hann ändå knappt någonting, och ja, nu har jag varit på VB-möte och är tillbaka igen för att slutföra jobbet.
Jag har lagt ner alla ambitioner att få ett rum som på riktigt är välstädat och har istället Tim Gunns ständiga catch frase ringandes i öronen: Just make it work.
Jag har lagt ner alla ambitioner att få ett rum som på riktigt är välstädat och har istället Tim Gunns ständiga catch frase ringandes i öronen: Just make it work.
Just do a half-ass job
Ojoj.
Uppdrag: Städa mitt rum hos mamma
Anledning: Hennes vänner från Piteå kommer på besök och någon av dem kanske ska sova i MITT rum. Fuck.
Lägesrapport: Har flytt rummet för den tröstande datorn när jag insåg hur det ser ut i kistan i mitt rum. Jag hade tänkt göra en mer grundlig och sorterande städning istället för att bara stuva ner all skit där, men jag inser nu hur jävla mycket det skulle krävas och börjar åter luta åt att bara sopa allt under mattan.
Ojoj. "Om jag går till mamma direkt efter jobbet och inte sätter mig vid datorn eller tv:n utan överaskar mig själv med att göra det jag ska, kanske jag hinner hem till pappa innan middagen och hinner göra något annat (GÅ PÅ KAFÉ??) ikväll!"
Jo visst. Säääkert. Kan visserligen bero på att min version av städning är att sitta på golvet och läsa och bläddra i alla gamla skolarbeten/tidningar/brev/broschyrer/skolkataloger/dagböcker/anteckningsblock
/betygsmotiveringar/receptsamlingar medmera medmera som jag hittar liggandes i mitt rum. Det tar tid. Speciellt för en nostalgiker som jag.
Men jag har tillexempel kommit ihåg att jag för inte SÅ länge sedan:
* HATADE alla aspekter av alkohol och hade svår ångest och var djupt besviken på mig själv för att jag varit full en (1) gång (var tog den känslan vägen?)
* Uppfann ett motpolsalterego till mig själv som hette AnnaMae som förekom i några dikter och ifrågasatte allt jag tyckte var viktigt.
* Såg jävligt rolig ut på nians klasskort (dock inte lika rolig som min övriga klass, måste jag påpeka. På sida 292 i skolkatalogen 03/04 kan ni se hur somliga slår ett slag för Västangårds coolhetsrykte medan en annan slår ett slag för världsfreden och rätten att ha skabbiga dreads.)
Just det, det var det. Argggh, måste hinna hem till Project Runway!
Haha. Bara för att Ylva skrev om dålig stavning i sin blogg blir jag jättetveksam till hur allting ska stavas och det känns som att jag bara stavar fel! Min språkkänsla är lättrubblig.
Uppdrag: Städa mitt rum hos mamma
Anledning: Hennes vänner från Piteå kommer på besök och någon av dem kanske ska sova i MITT rum. Fuck.
Lägesrapport: Har flytt rummet för den tröstande datorn när jag insåg hur det ser ut i kistan i mitt rum. Jag hade tänkt göra en mer grundlig och sorterande städning istället för att bara stuva ner all skit där, men jag inser nu hur jävla mycket det skulle krävas och börjar åter luta åt att bara sopa allt under mattan.
Ojoj. "Om jag går till mamma direkt efter jobbet och inte sätter mig vid datorn eller tv:n utan överaskar mig själv med att göra det jag ska, kanske jag hinner hem till pappa innan middagen och hinner göra något annat (GÅ PÅ KAFÉ??) ikväll!"
Jo visst. Säääkert. Kan visserligen bero på att min version av städning är att sitta på golvet och läsa och bläddra i alla gamla skolarbeten/tidningar/brev/broschyrer/skolkataloger/dagböcker/anteckningsblock
/betygsmotiveringar/receptsamlingar medmera medmera som jag hittar liggandes i mitt rum. Det tar tid. Speciellt för en nostalgiker som jag.
Men jag har tillexempel kommit ihåg att jag för inte SÅ länge sedan:
* HATADE alla aspekter av alkohol och hade svår ångest och var djupt besviken på mig själv för att jag varit full en (1) gång (var tog den känslan vägen?)
* Uppfann ett motpolsalterego till mig själv som hette AnnaMae som förekom i några dikter och ifrågasatte allt jag tyckte var viktigt.
* Såg jävligt rolig ut på nians klasskort (dock inte lika rolig som min övriga klass, måste jag påpeka. På sida 292 i skolkatalogen 03/04 kan ni se hur somliga slår ett slag för Västangårds coolhetsrykte medan en annan slår ett slag för världsfreden och rätten att ha skabbiga dreads.)
Just det, det var det. Argggh, måste hinna hem till Project Runway!
Haha. Bara för att Ylva skrev om dålig stavning i sin blogg blir jag jättetveksam till hur allting ska stavas och det känns som att jag bara stavar fel! Min språkkänsla är lättrubblig.
SkäggigaDamens bekännelser
Jag har ett mycket lovande tröjprojekt på gång. I fredags inhandlade jag tyg, tryckfärg och OH-papper. Det enda som krävs nu är engagemanget för att slutföra det hela (att skära ut tryckschabloner är svårare än jag tänkt mig). Eftersom tröjan har Buffy-tema är det extra viktigt att det planerade Buffymaratonet blir av nu, så att jag har en deadline (jag KAN öht inte göra NÅGOT utan tidsgräns, inte NÅGOT). Men en fråga kvarstår, Buffyfans: var ska vi hålla till? Jag kan erbjuda mitt hus, men jag kan nästan garantera att jag inte lyckas få alla inneboende (aka min familj) att utrymma lokalen. Vad sägs? Någon frivillig?
I fredags fyllde också min lillebror 14 år. Jag övervägde att starta någon sorts protestaktion mot detta, fixa namninsamling och demonstrationståg eller nått. 14 år är en alldeles för hög ålder för ett så ungt barn, tycker jag. Men sen hörde jag att det skulle finnas tårta så jag köpte en present och sjöng "ja må han leva" istället, men bara för att jag är svag för sugar rushes, inte för att jag på något sätt tänker acceptera det här med att "tiden går" och "barn växer upp". Herregud, vilket sorts samhälle ska vi ha egentligen?
Det känns tröstsamt att tänka på att jag inte behöver skaffa barn (fast jag troligtvis kommer ändra mig inom 10-15 år). Jag skulle inte palla att se dem växa upp, helt enkelt.
Igår och idag har jag varit ute i Emelies farmors tomma hus med E och Lisa. Det var oerhört trevligt. Jag tror jag behövde det. Speciellt eftersom jag de sista dagarna drabbats av en (troligtvis höstrelaterad) andra vågens studentångest (vad ska jag göra med mitt liv? Jag måste skaffa mig ett liv, jag måste gööööra något!). Jag kände mig extra nere igår och hade kanske inte skyhöga förväntningar på dagen, så det var fint att det kunde vända. Mycket tack vare mitt fina sällskap och den revolutionerande idéen att faktiskt PRATA med människor om hur man känner medan man känner det, istället för att trycka undan det tills man är ensam, typ. Mycket effektivt faktiskt. Jag känner mig iallafall jättepeppad på att bo ihop med L & E i höst. Förhoppningsvis drar vi också på någon resa innan dess. Göteborg, Amsterdam och London ligger hett till. Kanske hinner vi med alla tre. Bara runt tre veckor kvar av min anställning nu. Jag joinar strax arbetslöshetsligan.
Ute på landet ägnade vi oss av avancerad fryslänsning och ätande, såg om Heartbreak Hotel samt en film om en sexmissbrukare, och intog alteregon: SkäggigaDamen, EstetCrackhead och RymdGeishan. Som så klart pallar att dansa natten lång.
I fredags fyllde också min lillebror 14 år. Jag övervägde att starta någon sorts protestaktion mot detta, fixa namninsamling och demonstrationståg eller nått. 14 år är en alldeles för hög ålder för ett så ungt barn, tycker jag. Men sen hörde jag att det skulle finnas tårta så jag köpte en present och sjöng "ja må han leva" istället, men bara för att jag är svag för sugar rushes, inte för att jag på något sätt tänker acceptera det här med att "tiden går" och "barn växer upp". Herregud, vilket sorts samhälle ska vi ha egentligen?
Det känns tröstsamt att tänka på att jag inte behöver skaffa barn (fast jag troligtvis kommer ändra mig inom 10-15 år). Jag skulle inte palla att se dem växa upp, helt enkelt.
Igår och idag har jag varit ute i Emelies farmors tomma hus med E och Lisa. Det var oerhört trevligt. Jag tror jag behövde det. Speciellt eftersom jag de sista dagarna drabbats av en (troligtvis höstrelaterad) andra vågens studentångest (vad ska jag göra med mitt liv? Jag måste skaffa mig ett liv, jag måste gööööra något!). Jag kände mig extra nere igår och hade kanske inte skyhöga förväntningar på dagen, så det var fint att det kunde vända. Mycket tack vare mitt fina sällskap och den revolutionerande idéen att faktiskt PRATA med människor om hur man känner medan man känner det, istället för att trycka undan det tills man är ensam, typ. Mycket effektivt faktiskt. Jag känner mig iallafall jättepeppad på att bo ihop med L & E i höst. Förhoppningsvis drar vi också på någon resa innan dess. Göteborg, Amsterdam och London ligger hett till. Kanske hinner vi med alla tre. Bara runt tre veckor kvar av min anställning nu. Jag joinar strax arbetslöshetsligan.
Ute på landet ägnade vi oss av avancerad fryslänsning och ätande, såg om Heartbreak Hotel samt en film om en sexmissbrukare, och intog alteregon: SkäggigaDamen, EstetCrackhead och RymdGeishan. Som så klart pallar att dansa natten lång.
What's new and good in life?
Bjerre är värsta legenden på mitt jobb. Några av de som varit med ett tag ägnade typ halva rasten åt att berätta för de nyare om allt Bjerre haft för sig back in the days. Helt stört alltså. En gång målade han chefens bil.
Ikväll har jag varit hos Tone. Det var fint, för vi har inte setts sen hon stack för att jobba på sitt läger för X veckor sedan. Hon tog mig med på en liten ersbodatour. Jag har verkligen dålig koll på Umeå samt värdelöst lokalsinne, så jag försöker jobba mig till lite kunskap område för område.
Ahh, det funkade inte bra att blogga just nu. See ya later.
I'm not saying it ain't right, I'm just asking is it worth the fight?
Jag fick en sån där mjölkcraving som man kan få ibland och som säkert betyder att man har brist på någonting. Men när jag tog en enorm klunk såg jag bara de där spenarna framför mig och ew, ew, jag blev tvungen att spotta ut det och dricka en massa vatten. Nu äter jag skyldigt en macka med västanost och trycker undan bilder ur huvudet. Jag ser en sån där bild av typ en bondmora som sitter på en pall invid en svartfläckig kossas spenar, mitt ute på enh blomstrande äng, och drar i djurets spenar så att mjölken silar ner i hennes hink. Ni vet en sån där bild som man brukar tycka är idyllisk och lantromantisk. Men jag tycker den är vidrig just nu. Vidrig. Ew.
Jag måste skaffa mig lite vegangrejer.
Jag måste skaffa mig lite vegangrejer.
Sagt och gjort
Jag sa kvantitet, here you have it.
Ikväll har jag hängt med Yrsa. Vi satt vid älven och hade förtroliga samtal och for sedan hem till mig för att hetsäta lösgodis och se allas vårt favoritprogram Project Runway. Jag läste en intervju med Mona Sahlin där hon påstod att det var hennes bästa program med. Jag har hängt lite på vågskålen för vad jag tycker om henne men nu är vi såklart bästisar och bundis (som Monika Z skulle säga) och jag känner hur jag nästan reformeras till socialdemokrat. Men, bara nästan. I och för sig var källan tidningen QX, så kanhända anpassade hon svaret efter eventuella läsare. Nåja.
Nu mina vänner. Nu har jag en date med Drottning Kristina och den här mannen. Det kan bli hett så förvånas inte om jag somnar ihop med dem.
Ikväll har jag hängt med Yrsa. Vi satt vid älven och hade förtroliga samtal och for sedan hem till mig för att hetsäta lösgodis och se allas vårt favoritprogram Project Runway. Jag läste en intervju med Mona Sahlin där hon påstod att det var hennes bästa program med. Jag har hängt lite på vågskålen för vad jag tycker om henne men nu är vi såklart bästisar och bundis (som Monika Z skulle säga) och jag känner hur jag nästan reformeras till socialdemokrat. Men, bara nästan. I och för sig var källan tidningen QX, så kanhända anpassade hon svaret efter eventuella läsare. Nåja.
Nu mina vänner. Nu har jag en date med Drottning Kristina och den här mannen. Det kan bli hett så förvånas inte om jag somnar ihop med dem.
Knipa undviken
Ooouuuch, jag får intesiva glädjerus av att lyckas undkomma problem och konflikter. Påminn mig om att aldrig ta på mig ansvar för något igen. Eller nej förresten, påminn mig om att tvinga mig själv att ta ansvar för saker, igen och igen, att ta itu med jobbigheter tills det inte längre känns lika jobbigt med allting och jag blir mindre rädd för omvärlden och för alla andra människor. Det är nog bättre i längden. Men jag säger er, jag kommer vara glad när Noliaskiten är över. Fast, åh, nej, jag måste säkert fixa scheman till den nya butiken, och den ska ju befolkas varje jävla dag (eller något ditåt). Men det finns inte en chans i världen att jag gör det själv. No way.
Jag gör en vändning med bloggen: det känns som att kvaliten på mina inlägg har sjunkit, så nu satasar jag istället stenhårt på kvantitet. Nästa inlägg kommer säkert handla om navelludd eller något lika intressant. Trevlig läsning.
Jag gör en vändning med bloggen: det känns som att kvaliten på mina inlägg har sjunkit, så nu satasar jag istället stenhårt på kvantitet. Nästa inlägg kommer säkert handla om navelludd eller något lika intressant. Trevlig läsning.
Shoreline
Ikväll har vi varit i Täfteå, vid havet. Det var fint. Det var nära att jag inte ens badade för att det hann bli så kallt i luften, men som tur var kom jag över min äckliga vuxenhet och kastade mig i en stund iallafall (Lisa och Emelie var mesar). Jag har verkligen badat sjukt lite i sommar. Med ikväll tre stycken dopp, men bara sånna där snabba, slänga-sig-i-vattnet-och-rusa-upp grejer. Det här är sommaren som aldrig blev sommar. Men just nu känns det helt okej.
Jag känner ett akut behov av en klädstil just nu. För tillfället klär jag mig som.. jag vet inte.. fil. Mellanfil. Ingenting, typ. Fats det kanske bara känns så. Men sommaren är alltid en kritisk tid för mig klädmässigt. Jag har bara tråkiga sommarkläder och vanligtvis bygger min stil (i den mån jag nu kan tänkas ha en sådan) på att jag har många lager kläder. Fan, jag har inte sytt en enda grej sen studenten. Jag som var så peppad på att göra tryck. Latheten går före allt. Waaah.
För övrigt har jag en liten bloggkris. Jag pressar fram inlägg och fast jag verkligen vill blogga flyter det inte. Det blir platt.
Jag känner ett akut behov av en klädstil just nu. För tillfället klär jag mig som.. jag vet inte.. fil. Mellanfil. Ingenting, typ. Fats det kanske bara känns så. Men sommaren är alltid en kritisk tid för mig klädmässigt. Jag har bara tråkiga sommarkläder och vanligtvis bygger min stil (i den mån jag nu kan tänkas ha en sådan) på att jag har många lager kläder. Fan, jag har inte sytt en enda grej sen studenten. Jag som var så peppad på att göra tryck. Latheten går före allt. Waaah.
För övrigt har jag en liten bloggkris. Jag pressar fram inlägg och fast jag verkligen vill blogga flyter det inte. Det blir platt.
Spit this shit
En varm vecka, verkar det som. Nu är det fint att jobba ute. De regninga veckorna kanske har fått mig att upskatta det mer, för det gör inget att jag bränt mig till hudcancer på axlarna idag. Det är fint. Finfint.
Jag börjar inse att den här sommaren snart är slut. Det känns konstigt.
Hörni, vänner: Jag har ett Problem. Jag måste verkligen skärpa mig. Jag försover mig fucking hela tiden. Jag kan ju knappt ha ett jobb om jag ska hålla på så här. Det är pinsamt. Det är dumt. Det är helt och hållet mitt eget fel. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag ställer tre stycken väckarklockor och placerar dem på olika platser i rummet så jag ska måsta kliva upp ur sängen. Jag laddar med ångest varje kväll och tänker att jag verkligen MÅSTE upp i tid nästa dag. Men, ack. Ändock. Det är snoozen jag faller på. Bara ett litet knapptryck, bara fem minuter till, och sen är vi där igen. Jag kommer inte en timme sent varje dag (även om det hänt mer än en gång), de flesta dagar kommer jag något så när i tid, kanske 5-10 minuet sent. Men de där fina frukostvanorna jag hade i början av sommaren är long gone nu och jag får hetsa till jobbet varje dag. Jag är så jävla dum i huvudet på morgonen. Jag lovar, jag skulle typ skjuta mitt förstfödda barn (om jag haft något) bara för att få sova längre då. Jag kan ljuga, spela falskspel och vara otrevlig mot min omgivning bara för att de ska lämna mig ifred till mer sömn. Ack ack. Vad ska jag ta mig till?
Noliiiia
Jag har en liten paus vid datorn i utställarloungen medan jag satt min stackars mor och styvfar i arbete nere i montern. Fast de överlever nog, och deras dröm är att starta en egen delikatessbutik, så det kan ju vara en fin övning inför detta (om de nu någon gång för tummen ur...).
Jag är trött och less just nu. Men det är nog å andra sidan ingenting som inte lite smakprov av samisk glödkaka med mycket smör på kan bota!
Förresten, för er som inte besökt denna fantastiska mässa ännu kan jag meddela att här är oerhört kändistätt. Jag froterar mig med sådana storheter som den skrikande mannen från svenska tv-shop och robinson-Björn (som lanserar australiensiska läderhattar just under namnet Robinson-Björn.
Och Staffan Ling har visat sig. Herregud, jag som glömde autografblocket hemma!
En helg som denna i en stad som vår
Det råder hysteri i Umeå denna helg. Rix FM. Nolia. Folk kommer hit i husbilar för att besöka en mässa och jag förstår just ingenting av varför. Konsumtionen har oss. Fan vad den har oss.
Jag väntar på att bli nykter. Klockan nio imorgon bittida ska jag börja jobba i min lilla noliamonter igen (liksom idag/igår) och jag är full som en alika eller hur man nu brukar säga. Så jag ska vänta på att bli nykter med att sova. Jag tänker mig att man slipper vidare konsekvenser så. Jag undrar just om jag är tillräckligt anal för att få ett rättstavat blogginlägg trots denna grötighet i min hjärna. Men nu ska jag inte skriva mer om att vara full. Det känns rätt så löjligt. Jag skall dock säga detta: jag tror att jag nu, just nu kommit i en period då jag behöver leva ut min tonår. Den de flesta kanske började leva ut i typ 13-14 års åldern, och de övriga när de var typ 16. Nåväl. Jag är 18 och nu är jag kanske redo. Redo att bli patetisk och dekadent. Det kanske är allas tur någon gång.
Ikväll såg jag Melody Club. Det var trevligt. Det var ju också de enda bra som skulle spela på hela det där jävla citykalaset. Om ni ska på Nolia imorgon, kom förbi monter 760. Där kommer jag finnas nästan hela dagen imorgon och kränga rättvisemärkta varor och kaffe. Det blir nog fint.
Det här var ju en prisvärd fylla.
Jag väntar på att bli nykter. Klockan nio imorgon bittida ska jag börja jobba i min lilla noliamonter igen (liksom idag/igår) och jag är full som en alika eller hur man nu brukar säga. Så jag ska vänta på att bli nykter med att sova. Jag tänker mig att man slipper vidare konsekvenser så. Jag undrar just om jag är tillräckligt anal för att få ett rättstavat blogginlägg trots denna grötighet i min hjärna. Men nu ska jag inte skriva mer om att vara full. Det känns rätt så löjligt. Jag skall dock säga detta: jag tror att jag nu, just nu kommit i en period då jag behöver leva ut min tonår. Den de flesta kanske började leva ut i typ 13-14 års åldern, och de övriga när de var typ 16. Nåväl. Jag är 18 och nu är jag kanske redo. Redo att bli patetisk och dekadent. Det kanske är allas tur någon gång.
Ikväll såg jag Melody Club. Det var trevligt. Det var ju också de enda bra som skulle spela på hela det där jävla citykalaset. Om ni ska på Nolia imorgon, kom förbi monter 760. Där kommer jag finnas nästan hela dagen imorgon och kränga rättvisemärkta varor och kaffe. Det blir nog fint.
Det här var ju en prisvärd fylla.
IT'S TOO DUMB TO BRING US DOWN!
Jag känner mig glad och peppad på livet. Tagga näringslära! Jag vill bli en sån som kan rabbla essentiella aminosyror och gör linfrömixer för att utvinna omega 3.
Jag är glad för att jag har varit i den nya butiken idag för att vika broschyrer och prismärka lite och den kommer bli hethet, jag är glad för att Noliaschemet börjar gå ihop sig, jag är glad för att jag har lyckats skriva idag och jag är glad för att det snart är helg och jag är glad för att jag äter mindre mjölkprodukter och jag är glad för att världen är fin. Man får bli en människa man vill bli, eller hur?
Jag vet att jag skriver ibland och pratar om hur rädd jag är för allting, och det är förvisso sant, men ibland tänker jag på hur mycket mindre rädd jag ändå är för allting nu än vad jag var förut. Ibland är det jobbigt att bli vuxen, när det känns som att man förväntas klara av en massa saker som man inte klarar. Men ibland är det faktiskt fint att bli vuxen, när man känner att man trots allt klarar av en hel del grejer man inte klarade förut. Tillexempel har jag stört mycket mindre tvångstankar (tvångshandlingar?) än vad jag hade förut. Det måste väl tyda på något bra (även om det kanske gör mig mer tråkig som karaktär)?
Kärlek ut, till er världen!
Jag är glad för att jag har varit i den nya butiken idag för att vika broschyrer och prismärka lite och den kommer bli hethet, jag är glad för att Noliaschemet börjar gå ihop sig, jag är glad för att jag har lyckats skriva idag och jag är glad för att det snart är helg och jag är glad för att jag äter mindre mjölkprodukter och jag är glad för att världen är fin. Man får bli en människa man vill bli, eller hur?
Jag vet att jag skriver ibland och pratar om hur rädd jag är för allting, och det är förvisso sant, men ibland tänker jag på hur mycket mindre rädd jag ändå är för allting nu än vad jag var förut. Ibland är det jobbigt att bli vuxen, när det känns som att man förväntas klara av en massa saker som man inte klarar. Men ibland är det faktiskt fint att bli vuxen, när man känner att man trots allt klarar av en hel del grejer man inte klarade förut. Tillexempel har jag stört mycket mindre tvångstankar (tvångshandlingar?) än vad jag hade förut. Det måste väl tyda på något bra (även om det kanske gör mig mer tråkig som karaktär)?
Kärlek ut, till er världen!
Helt oväntat, från ingenstans...
Det är första augusti idag. Det är mörkt ute. Nästan svart.
Är det... är det.. är det höst?
Den här sommaren är sommaren som inte är en sommar utan som bara glider i från mig i ett virrvarr av jobb och ställen jag skulle vilja vara på men inte är på.
Men, det var ju precis så jag planerade det. Precis så jag ville ha det. Avsaknaden av arbetslöshetspanik (uppskjuten, snarare) och en bra sak till när hösten kommer på riktigt. Den bra saken kan vara av två olika slag, dilemmat nu är att jag vill ha dem båda: En lång, cool resa. Ett bankkonto fyllt med pengar.
Och så detta med att flytta hemifrån. Det känns rätt.
Är det... är det.. är det höst?
Den här sommaren är sommaren som inte är en sommar utan som bara glider i från mig i ett virrvarr av jobb och ställen jag skulle vilja vara på men inte är på.
Men, det var ju precis så jag planerade det. Precis så jag ville ha det. Avsaknaden av arbetslöshetspanik (uppskjuten, snarare) och en bra sak till när hösten kommer på riktigt. Den bra saken kan vara av två olika slag, dilemmat nu är att jag vill ha dem båda: En lång, cool resa. Ett bankkonto fyllt med pengar.
Och så detta med att flytta hemifrån. Det känns rätt.
Kom Ketchup, så går vi!
Jonas Gardell är ett balsam för varje liten centimeter av min kropp. Jag minns den där tiden i högstadiet då jag dyrkande läste alla hans böcker, och då jag bara såg räddningen i att vara ett ufo som gjorde entré, och slickade i mig allt vad jag kunde av Juhas tonårsrevolt.
Ikväll läste jag sista delen i JGs Sävbyholmstriologi. Så hemskt, så fruktansvärt, det vidrigaste händer och allt är så illa det kan bli, allt är äckligt. Men han vet. Han vet precis. "Åren som vuxen vara bara ett undatagstillstånd". Även om de flesta av oss aldrig blir gruppvåldtagna, aldrig blir misshandlade, har vi tur inte ens mobbade eller retade. Men ändå. Allting finns där, allting lagras och vi gör vad vi kan för att växa upp, för att lämna det bakom oss. Vad det nu än var. Och nu blir jag sådär pretto som jag alltid blir när jag frossar i högsatdiet, och jag frossar visst alltid i högstadiet, som en sån där löjlig figur som fortfarande står kvar och pekar, pekar och pekar på en gammal oförätt som alla andra överseende tillkännager fast de egentligen tycker det är sorgligt att man ännu orkar prata om något så överspelat. Men. Det är just det jag ville skriva om, egentligen. För Jenny är inte bara nattsvart frosseri. Det är också precis vad jag behövde. Det är resan tur och retur in i det som varit, och när man kommer tillbaka landar man lite högre än den punkt man reste från. Det kanske är närvarande, allt det som varit, men det får inte bli solen man kretsar kring (den kommer explodera eller inplodera eller bli ett svart hål eller hur det nu är - hursomhelst tar den dig med sig i fallet). För vi blir alla påkörda av bilar, gång på gång i livet, men vad finns det att göra, vad finns det att säga, mer än "Kom nu ketchupar så går vi" och så går vi och så lever vi och så är vi kanske ketchup istället för tomat och vi kanske aldrig blir exakt som vi skulle ha varit om bilen inte kommit, men att vara ketchup, det funkar fint det med.
Haha. Fast JG skriver exakt samma sak mycket bättre!
Såg för övrigt Simpsonsfilmen ikväll. Den var kul såklart. Jättebra. Men jag är en gammal kvinna och vidhåller att Simpsons aldrig blir så bra som det var förr, sisådär säsong 4, 5, 6 eller så.
