Vaknade idag med en sån där oförklarad vemodighet som man har vissa dagar, men mer än så: med ett outtömligt behov av att höra Håkans Vi två, sjutton år om och om igen. Besynnerligt, jag undrar var den dök upp ifrån. Länge sedan sist. Det är lustigt hur huden skiljer en från omvärlden. Hur man skulle kunna ta en sån låt och spela upp den för någon och vänta sig att de ska känna det där, känn, känn just hur den där åten känns. Men man kan ju inte komma åt. Jag tänker på något Per Hagman skrev: man kan inte komma närmare än nästan nära. Är det så? Ibland är jag ett med varje träds bark och med alla människorna som kliar sig på armarna och lungt går vidare och jag förstår dem, jag fattar. Ibland är allt nära men inte idag. Idag är min kropp en skarp kontur som avgränsar mig från allt utom musiken: sen vi var sjuuuutto, sjutton år.

Sesamfrö, Sesamum indicum, är en växt i familjen sesamväxter och odlas i Kina, Indien, Central- och Sydamerika. Fröna är rika på mineraler, E-vitamin, fleromättat fett och protein. De säljs både utan och med skal. Med skal erhålls större andel järn och kalcium. Sesamfrön innehåller betydligt mer kalcium än vanlig komjölk.

Går att använda till bakning av bröd, till att göra vegetariska pastejer såsom hummus eller till att göra vegetariska färser. Ihop med vatten kan man lätt göra sesammjölk. Fungerar även bra rostade i sallader. Ur sesamfrön utvinns också sesamolja, som tidigare användes både som matolja och för medicinskt bruk.

Cykeln, som varit trasig sedan slutet av sommaren, är nu lagad och gled som ett stolt skepp så lätt så lätt genom kvällens täta dimväggar, tomma gator. Jag <3 postapokalyps, och ännu mer <3 min cykel och förhoppningarna om kraftigt reducerade bussutgifter (även om lagningen kostade 800 spänn, sveda, sveda).

Det är ironiskt hur mycket glädje min gamla skola skänker mig för tillfället (glädje samt pengar!). Kanske den försöker återgälda någon gammal skuld. Imorgon får jag komma dit igen och det är som att komma hem. Jag blir allt mer bortskämd ju mer jag får vara på samma ställen, min springvicksnerv har tröttat ut sig och att lära sig alla barnens namn går lite segare. Men vad gör det så länge VG ringer, inte har glömt mig? Lycka.

För övrigt: Det är lustigt hur man inte fattar att man själv är uppfuckad förrän man liksom ges möjligheten att vara det. Så låter vi resten vara osagt, för framtiden är oviss, alltid. Jag hoppas på allt som är bra.

Jag får ibland känslan av att allting som händer, hur betydelsefullt eller stort det än känns, är utraderat så snart det är över. Som om allt man säger om att det är ens uppleverlser i livet formar en till den man är inte skulle stämma, och det enda man egentligen har kvar är någon sorts råmaterial, plus minus noll efter allt man gått igenom. Jag tror inte att det är så egentligen, men ibland blir jag förvånad över hur någonting jag levt i och varit totalt inne i en längre tid kan kännas helt avlägset och som något ur en dröm i nästan samma andetag som det tagit slut.
Så känndes det idag när jag såg högstadieeleverna springa fram och tillbaka mellan skolhusen. Som om jag lika gärna skulle ha kunnat börja högstadiet, eller nåja, gymnasiet iallafall, imorgon, istället för att jobba. Liksom plus minus noll. Som om det varken tagit ifrån eller gett, som om bara jag var där, som jag alltid varit. Vilket ju i och för sig inte är så illa, förut brukade det kännas mer som att iallafall högstadietiden tog en hel del ifrån mig. Mest bara underligt. De såg så stora ut också. Bar omkring på sina böcker och papper, såg viktiga ut. Jag kände mig som en sån där tant som börjar bli gammal men som aldrig fick gå i skolan och lära sig läsa och som sin ålder till trots tvingas böja sig och underdåna sig för en mycket yngre chef, som naturligtvis ser ner på hennes obildning. Typ. Så. Kände jag mig. Lite. Liksom, vad har man kvar? En hel massa om man börjar detaljanalysera, det finna ju vänner och attribut och högar av gamla uppsatser jag inte förmår slänga, och alla dessa saker jag säkert inte kunde när jag var tre, men känslan av att allt är så förgängligt, av att fotavtryck tvättas bort av vattnet och allt sånt, att bara just upplevelsen för stunden är verklig och sedan bara blir ett gammalt presens, den stannar kvar.
Men inte sorgligt. Jag hade ju mina barn, och det känns bra och viktigt. Jag tror jag börjar komma över studenten lite. Jag är tidig, som alltid.