Jag får ibland känslan av att allting som händer, hur betydelsefullt eller stort det än känns, är utraderat så snart det är över. Som om allt man säger om att det är ens uppleverlser i livet formar en till den man är inte skulle stämma, och det enda man egentligen har kvar är någon sorts råmaterial, plus minus noll efter allt man gått igenom. Jag tror inte att det är så egentligen, men ibland blir jag förvånad över hur någonting jag levt i och varit totalt inne i en längre tid kan kännas helt avlägset och som något ur en dröm i nästan samma andetag som det tagit slut.
Så känndes det idag när jag såg högstadieeleverna springa fram och tillbaka mellan skolhusen. Som om jag lika gärna skulle ha kunnat börja högstadiet, eller nåja, gymnasiet iallafall, imorgon, istället för att jobba. Liksom plus minus noll. Som om det varken tagit ifrån eller gett, som om bara jag var där, som jag alltid varit. Vilket ju i och för sig inte är så illa, förut brukade det kännas mer som att iallafall högstadietiden tog en hel del ifrån mig. Mest bara underligt. De såg så stora ut också. Bar omkring på sina böcker och papper, såg viktiga ut. Jag kände mig som en sån där tant som börjar bli gammal men som aldrig fick gå i skolan och lära sig läsa och som sin ålder till trots tvingas böja sig och underdåna sig för en mycket yngre chef, som naturligtvis ser ner på hennes obildning. Typ. Så. Kände jag mig. Lite. Liksom, vad har man kvar? En hel massa om man börjar detaljanalysera, det finna ju vänner och attribut och högar av gamla uppsatser jag inte förmår slänga, och alla dessa saker jag säkert inte kunde när jag var tre, men känslan av att allt är så förgängligt, av att fotavtryck tvättas bort av vattnet och allt sånt, att bara just upplevelsen för stunden är verklig och sedan bara blir ett gammalt presens, den stannar kvar.
Men inte sorgligt. Jag hade ju mina barn, och det känns bra och viktigt. Jag tror jag börjar komma över studenten lite. Jag är tidig, som alltid.