Min blogg har legat nere lite sen jag kom hem, och det har liksom mitt liv också. Jag lämnade Göteborg för bara typ en och en halv vecka sen, men det känns som tre månader. Den här årstiden är tråkig och stan är gjord och det är jobbigt för det känns som att jag inte kan stanna och inte flytta.
Min nya kampanj heter iallafall "En bra sak om dagen" och innebär just det, en bra sak om dagen ska jag väl ändå orka med att göra. Söka ett jobb, ringa ett jobbigt samtal eller städa rummet eller något.

Igår när jag jobbade i världsbutiken skrattade jag sinnessjuka skratt av upphetsning då och då och fick lägga ifrån mig boken för att gå nervösa cirklar i rummet. Vi snackar Harry Potter. Det var tur att det var söndag och tomt på kunder. Det närmar sig slutet nu!

Oproduktivitet. herregud, kom igen, kom igen. Söka jobb. Gå upp på morgonen. Kom igen, kom igen. Jag får inte falla ner i smeten, men det är så lätt att falla ner i smeten. Jag vill inte bo kvar i den här stan länge till, men jag vill inte heller flytta härifrån. Men jag vill flytta hemifrån. Så kom igen! Jobb, jobb! Vikariebanken måste ringas, kom igen, kom igen. Bort från smeten, du hatar smeten. Inte kliva upp klockan tolv på dagen, inte sitta framför datorn hela natten och inte se på tv nästa natt. Kom igen, kom igen!
En bra sak dock: Jag har lyckats reducera min skärmtolerans, aväntj mig något. Blir nu konstigt datatrött och sjuk och värkande efter typ en halvtimme som jag förut blev efter många timmar. Hoppas det håller i sig, bort härifrån.
Nu ska jag äntligen läsa Harry Potter and the deathly hallows. Jag tror tiden är inne.

Bröstcancerfonden måste ha en sjukt stark lobbygrupp. Det är fint att folk engagerar sig, men jag har aldrig riktigt förstått varför bröstcencerforskning säljs in som en enskild satsning, istället för bara cencerforskning öht. Men någon annan vet säkert bättre.

Jag vill sy men jag tror inte tyget räcker till det jag vill göra. Ack, öde!

Jag är hemma. Hemmet är så välbekant och jag är redan rädd för att falla in i alla dessa väbekanta rutiner. Jag är rädd för datorn, rädd för tv:n, rädd för mitt stökiga rum som plötsligt blev ännu stökigare med en ouppackad väska i. Det är skrämmande, hur man kan resa bort och tycka man varit borta rätt länge, men det räcker med att vara hemma i fem minuter och så åkte man nästan aldrig bort. Det är det som är det fina och det är det som är det läskiga. Fint med familjen däremot. Att träffa far, mor och fantastiske lillebror.

Men nu. Inget mer läsa-alla-blogginlägg-jag-missat-sista-månaden för ikväll. Inget mer titta på tv. Tillbaka till det fina i att läsa och skriva. Mitt huvud är ett förvirrat ordflöde just nu som låter fint men som jag inte riktigt förstår, för jag har precis läst Per Hagman och hans fina språk sitter kvar och jag kan inte riktigt bestämma mig för på vilka punkter han har rätt och på vilka han har fel och ifall våra skillda synsätt är ytliga eller mer ideologiska. Jag överväger att äntligen ge mig själv åt Harry nu, men har å andra sidan en massa nyinköpta böcker, en fin kombo av måste-läsa moderna snackisar och mysiga sci-fi nördigheter som jag hoppas kan uppgradera min töntstaus något. Jag fick dessutom äntligen läsa en spännande ettårsuppdatering i brevform med massor som jag missat, och ska skynda mig med ett svar så att det inte behöver bli så nästa gång.

Jag och Emelie har förövrigt konsumerat farliga mängder Buffy i någon vecka. Vi gick omkring helt skadade i Göteborg och tyckte att barnröster på håll mest troligt var något stort och demonigt som borde dräpas snarast. Sedan dividerade vi om huruvida vi skulle ta oss till ett eller annat ställe för att ta en eller annan öl, men det hela slutade i nio fall av tio med argumentet "men å andra sidan har vi ju en massa Buffy kvar att se därhemma.."
Sex avsnitt per kväll, no problemas.

Sitter vid Pressbyråns "Sidewalk express"-datorer för att fylla på mobilen (kan bara göras via internet) och ursäkta min frånvaro i mail till föreningen jag svikit. Varför fara till Umeå när det finns en lägenhet i Göteborg som bara ska stå tom? Men nästa vecka, tror jag. Då slutar vi fly (men vad är det som säger, egentligen, att den ena verkligheten är verkligare än den andra?). Lisa åkte hem igår, nu är det jag och Emelie kvar som vältrat ut våra väskor och stökat ner Ellens fina etta, där vi tillfälligt tagigt boning. Ellen drar till Sydafrika i fem veckor och vi tränger oss på, vinker hejdå vid flygbussen och lyckas säkert få henne vräkt. Men vi är tacksamma, hennes gästfrihet är enorm. Hon har dessutom varken tv eller internet vilket är fortsatt semester och jag kan återfå all självrespekt slötittande på tv suger ur mig, och det gör inget alls för jag har nya böcker som jag äntligen läser och Ellen har en internetlös dator och ett skåp fyllt med brända Buffy-säsonger. Need I say more?

London var grejen. Det säger jag bara. Jag blev mer storstadfrälst, mer kär i Paris, men jag vill hellre bo i London. Det är en annan värld, men ändå samma. Och accenten. Herre min gud, accenten! Jag och Lisa dreglade oss genom alla samtal.

Vi åker älvsnabben in till centrala göteborg om dagarna, kollektivtraffik över brusande vatten och man undrar varför inte Umeå tänkt på samma sak. Kanske är det måndag, kanske är det en sån där höstdag då man inte kan hata hösten för solen skiner varmt, en sån där dag då man inte ens kan hata att vara tillbaka i Sverige ens, för Göteborg är så fint. Och jag spelar Sanningsdan i MP3n, tänker på Umeå då Säkert! drar finkammen efter alla som gjort henne ont, och jag spelar Sia - Breathe me och tänker på Claire bilen i sista avsnittet med däcken som bara rullar, rullar, och jag byter till shuffle och som av en händelse uppmanas jag av pet shop boys att Go west. Och jag tänker att kanske kan Göteborg bli min stad.
Men inte än. Inte riktigt än bara.

Nästa vecka hem. Troligen.