"Oväntad bekantskap"
Herregud, och jag min fumlare, som fumlar bort allt i generad nervositet.
Det ÄR vår för att jag säger att det är vår
Jag känner en lättad bävan inför sommaren, chefen ringde mig mitt i min värsta panik på väg hem från sjukhusstädet där jag varit och tiggt jobb, och jag får alltså jobba på kyrkogården ända från maj. Rent spontant lyckorus, liksom fyra månader av säker inkomst = jag kommer att kunna betala hyran, men sen kom jag ihåg att arbetet inte bara var en dans på rosor (snarast en dans på gravkullar) och att jag kommer sakna att arbeta på dagis mycket. Jag arbetar liksom nästan varje dag nu, men jag tvivlar ju på att alla är lika sjuka i vår och i sommar (då har väl de flesta dagis stängt, right?). Men i slutändan är jag iallafall pepp pepp pepp, jag har jobb och det är ju fantastiskt!
Vi nedräknar till 1 juni, E säger att det är 73 dagar kvar.
Hemma händer grejer, inte lika bra. Det är jobbigt att vänta på något som känns oundvikligt men ändå ovisst.
Söndag
Nu ska jag ligga i soffan och läsa söndagstidningar.
En ovanligt händelselös förmiddagsrast idag
Jag får ibland känslan av att allting som händer, hur betydelsefullt eller stort det än känns, är utraderat så snart det är över. Som om allt man säger om att det är ens uppleverlser i livet formar en till den man är inte skulle stämma, och det enda man egentligen har kvar är någon sorts råmaterial, plus minus noll efter allt man gått igenom. Jag tror inte att det är så egentligen, men ibland blir jag förvånad över hur någonting jag levt i och varit totalt inne i en längre tid kan kännas helt avlägset och som något ur en dröm i nästan samma andetag som det tagit slut.
Så känndes det idag när jag såg högstadieeleverna springa fram och tillbaka mellan skolhusen. Som om jag lika gärna skulle ha kunnat börja högstadiet, eller nåja, gymnasiet iallafall, imorgon, istället för att jobba. Liksom plus minus noll. Som om det varken tagit ifrån eller gett, som om bara jag var där, som jag alltid varit. Vilket ju i och för sig inte är så illa, förut brukade det kännas mer som att iallafall högstadietiden tog en hel del ifrån mig. Mest bara underligt. De såg så stora ut också. Bar omkring på sina böcker och papper, såg viktiga ut. Jag kände mig som en sån där tant som börjar bli gammal men som aldrig fick gå i skolan och lära sig läsa och som sin ålder till trots tvingas böja sig och underdåna sig för en mycket yngre chef, som naturligtvis ser ner på hennes obildning. Typ. Så. Kände jag mig. Lite. Liksom, vad har man kvar? En hel massa om man börjar detaljanalysera, det finna ju vänner och attribut och högar av gamla uppsatser jag inte förmår slänga, och alla dessa saker jag säkert inte kunde när jag var tre, men känslan av att allt är så förgängligt, av att fotavtryck tvättas bort av vattnet och allt sånt, att bara just upplevelsen för stunden är verklig och sedan bara blir ett gammalt presens, den stannar kvar.
Men inte sorgligt. Jag hade ju mina barn, och det känns bra och viktigt. Jag tror jag börjar komma över studenten lite. Jag är tidig, som alltid.
Slask in my fire
För övrigt visade det sig fungera väldigt bra det där med att sova om natten. Hur förvånande som helst! Jag har alltid närt något av en skepsis mot detta att man skulle bli pigg av att sova mycket om nätterna, men kanske är det dags att ompröva frågan, för idag aceade jag lätt alla prövningar. Jag kanske skulle prova på det ikväll igen (men, boooring!) för imorgon börjar jag kvart över sju. Godnatt, I guess.
Mighty fine prices, every day
Idag har jag, Lisa och Emelie varit på utflykt i Lycksele och Dollar Store för att köpa grejer inför flytten. Det är förvisso ett bra tag kvar ännu, men det gäller ju att sprida ut sina glädjeämnen här i livet, och det gäller dessutom ännu mer för stackars fattiga satar att passa på då man kan få åka snålskjuts någonstans. Värt var det iallafall, om än smärtsamt för det redan så illa tärda bankkontot. Nåväl, ett ekonomiskt val av shoppingställe, och vi köpte (nästan) bara sånt vi behövde. Och chips såklart, men det behöver man ju egentligen lite nu och då helatiden.
För de som inte gjort bekanskap är Dollar Store ett sånt där varuhus, troligtvis importerat från Amerikat, som tokgår in för att alla produkter ska vara billigare där än överallt annars. Och som får en att undra HUR grejerna egentligen kan kosta så lite, och följdaktligen får iallafall Lisa att bestämt hävda att allt från pajformar till nagelklippare helt säkert avger cancer. Vilket mycket väl kan stämma, men i så fall: Cancer, here we come! Egentligen är det där med cancern väl mest en fråga om att välja när och i vilken kroppsdel numera, och i sånna fall tycker jag att tånagelscancer låter rätt behagligt i jämförelse. Dollar Store, du är vår vän!
----
22:30
Idag (idag på riktigt, då alltså) kände jag mig sådär lite halvdöd, trött och frånvarande på dagis igen. Verkligen skitirriterande när det känns som att jag skulle kunna göra ett så mycket bättre jobb, och ha mycket roligare. Kanske är det fortfarande förkylningen som spökar, fast jag tycker jag är rätt frisk nu. Kännetecken: Jag är inte längre igentäppt i näsan och kan alltså tillexempel äta utan att få akut andnöd mitt i varje tugga. Känns fint. Jag kan prata utan att låta som Rose i Titanics slutscener (ni vet "I'll never let go, Jack. I promise"), vilket ju är en fördel. I fredags och lördags hade jag knappt någon röst, vilket gjorde det lite svårt att fejka frisk då jag jobbade i fredags. Även om jag gjorde mitt bästa.
Nåväl. Jag ska chockera mig själv genom att kvällens ungdom till trots gå och lägga mig. Och sova sova sova för att vara världens piggaste, peppigaste och lekfullaste människa imorgon. Jag ska vara en cheerleader på speed!
Godnatt!
Pepp!
Läste just att Alan Ball, som skapade Six feet under, håller på att göra en VAMPYRSERIE!!! Den kommer heta True blood och görs för HBO. Jag älskar när det bästa av två världar möts!
Som ett brev på posten eller jag menar svensk kassaservice eller hur det nu är med den saken numera
Kanske betyder det att jag skjuter upp cancern något, men naturligtvis var detta inlägg ett garanti på att jag snarast möjligt skulle gå och bli sjuk. Eftersom jag ska jobba iallafall veckan ut försöker jag låtsas som ingenting och käckt och friskt springa omkring med dagisbarnen, och först när jag är ensam med en liten skara och ingen annan fröken är i närheten snyter jag ljudligt ut den oändliga geggan. Jag låter råförkyld men bäst att inte nämna något och spela dum ifall de frågar, så att de inte tycker jag är puckad som kommer dit och sprider mer smitta till dem alla (som om mer behövdes, liksom).
Igår kväll var vi och kollade in lägenheten igen, eftersom de som bor där vill sälja en massa möblir till oss. Pepp, pepp! 1:a juni!
Ikväll skulle jag lyssna på Liv Strömquist (som bland annat gjort seriealbumet Einsteins fru och 100% fett och är fruktansvärt grym) på bokcafét på Pilgatan, men jag och E hade för lite pengar med oss, så vi gick och fikade istället, och drömde mer om lägenheten som vanligt. Kan det bli vår snart? Bara lite iallafall...?
Såhär känns det:
- Hallå?
-Congratulations Anna, you're still in the running towards becoming a person who has ett liv and will not live with sina föräldrar forever and ever, miserable and without ever making any money.
- Åå, tack, hihi
--
Men så är det den där jävla tröttheten. Jag började inte existera förrän framåt lunch vid elvatiden och kan bara hoppas att jag gjorde ett okej jobb med att fejka mig själv fram tills dess. Imorse var första gången jag kände att min situation var ohållbar. Det var bara en stark känsla, och jag blev lite stressad. Liksom vadå? Vad är det som är ohållbart? Att springvicka? Att inte veta i förväg var man ska jobba, men hallå, var är euforin, detta är ju det allra finaste? Men sen kom jag på att det som egentligen känndes ohållbart var vetskapen om 40 år i arbetslivet, upp varje morgon, ständigt längtandes till nästa helg, nästa semester, nästa lilla stund av liv. Vojvoj. Om det känns ohållbart så är jag ju in for a treat. Men nåja, som sagt, efter lunch kom euforin och allt det där fina i rörelse. Jag bara förbannar mina gener och så för att jag inte vaknar på riktigt förrän tidigast vid tio. Men å andra sidan måste man ju inte gå och lägga sig vid två heller. Man kan lägga sig tidigare. Sova mer. Men då skulle man ju inte hinna med något annat. Bara att välja?
Räknade sedan ut att jag trots allt sovit uppemot fem timmar, så det känndes lite sjåpigt att klaga över.
Så här ungefär är mina riktlinjer vad gäller sömn:
-2 timmar = ogiltigt
5 timmar = acceptabelt
+6 timmar= bra
+9 timmar = för mycket
Hur mycket tycker ni det är rimligt att sova?
See I'm rubber and you're glue, so everything bounces off of me, and stick to you
När det kommer till mitt immunförsvar har jag en växande hybris. Jag blir allt mer övertygad om att min kropp är ett ointagligt fort som alla världens småbarnsbaciller, magsjukeepidemier, influensor och halsflussar inte har en chans att rå på. Liksom, jag har kräkts kanske två gånger de senaste tio åren, en gång av åksjuka och en gång för att jag råkade dricka vatten utomlands. När jag blir förkyld kommer det aldrig längre än till det där nu-är-det-på-väg-att-bryta-ut-något-om-det-bara-blir-lite-mer-ska-jag-sjukskriva-mig- stadiet. För var dag jag spenderar i Sveriges smittozoon aka dagis utan att bli sjuk växer denna min övertygelse om att jag är oövervinnerlig.
Men naturligtvis inser jag ju vad det innebär att tänka så. Det verkar ju onekligen oundvikligt att jag kommer dö i cancer innan jag fyller trettio. Och genom att skriva detta inlägg undertecknade jag just dödsattesten. Så är det bara. Ni vet väl hur det funkar?
En sån där dag
Jojo
Do-re-mi-fa-so-la-ti
Nu velar jag över om jag ska åka med till min fantastiska farmor eller inte imorgon. Som vanligt är jag telefonens bitch. Tänk om, tänk om!? Jag ska förvisso arbeta på Västangård (jojo, min favvoplats på denna jord?) igen onsdag, torsdag, fredag, men ska jag verkligen nöja mig med det? Pengar, pengar! Dessutom längtar jag efter mina Missionären-barn och hoppas att de ska ringa. Eller Berghem. Ååå, S och E. Två-treåriga pojkar som säger allt med gnällig håller-på-att-börja-gråtaröst och är så söta att man kan dö. Eller J som alltid har snickarbyxor och inte kan säga R. Och F, och E och K osv osv osv. Jag dör lite halvt. Och tänker att jag vill ha barn. Och tänker att jag aldrig i detta livet ska skaffa barn. Och tänker att om jag gjorde det skulle jag få nervösa sammanbrott varje födelsedag då barnet blev ett år äldre och ett steg närmare dörren, redo att lämna mig. Nähäe du, inga barn för mig att messa upp!
