Som om, som om, som om det där reumatiska i livet kanske fått en lite bättre salva och plötsligt kan röra sig smidigare, ta försikitiga steg iallafall någonstans, kanske framåt.

Jag känner en lättad bävan inför sommaren, chefen ringde mig mitt i min värsta panik på väg hem från sjukhusstädet där jag varit och tiggt jobb, och jag får alltså jobba på kyrkogården ända från maj. Rent spontant lyckorus, liksom fyra månader av säker inkomst = jag kommer att kunna betala hyran, men sen kom jag ihåg att arbetet inte bara var en dans på rosor (snarast en dans på gravkullar) och att jag kommer sakna att arbeta på dagis mycket. Jag arbetar liksom nästan varje dag nu, men jag tvivlar ju på att alla är lika sjuka i vår och i sommar (då har väl de flesta dagis stängt, right?). Men i slutändan är jag iallafall pepp pepp pepp, jag har jobb och det är ju fantastiskt!

Vi nedräknar till 1 juni, E säger att det är 73 dagar kvar.

Hemma händer grejer, inte lika bra. Det är jobbigt att vänta på något som känns oundvikligt men ändå ovisst.