Helt otroligt: jag vaknad och gick upp säkert 50 minuter innan jag skulle med bussen imorse. Det känns som om det var första gången på flera år, men jag har inga dokumenterade bevis att styrka detta med, så jag nöjer mig med att säga att det var länge sedan. Jag hann både med att välja kläder en stund, klä mig, borsta håret, gå på toa (!), borsta tänderna, SAMT äta en sån där välbalanserad framför-tidningen frukost. Jämför detta med min vanliga 5 -minuters morgon som består av de två punkter jag har kommit fram till är mest väsentliga: klä på mig och borsta tänderna (om jag har gott om tid kan morgonen avrundas med att jag springer förbi köket och tar med mig en bit knäckebröd att äta under språngmarschen till bussen. Om jag har riktigt jävla flyt, that is.)

Kan det vara början på en ny era? Kan tiderna vända? Jag är så less på att vara sen och jag gick omkring hela dagen med en oemotståndlig känsla av triumf.

Jag känner att jag borde säga något om de där "Ordförande Persson"- dokumentärerna som gick förra veckan. Var det någon som såg dem? Jag lyckades bara pricka in två, men ändå, det var rätt lustiga grejer. Jag och Lisa pratade om att det G.P egentligen är bäst på är att dissa folk. Han går omkring och är odrägligt bufflig och tvärsäker, och enda gången man uppskattar det han säger är när han råkar dissa någon som man själv också är förbannad på. I ett annat liv, på en annan plats än i rosenbads välartikulerade korridorer hade han kanske blivit gangsterrappare istället. Vem vet. Feeeeta beefarna han skulle ha (och nej, det där var inte ett viktskämt).

Jag fick en Sak på apberget idag. Det var jättefint och jag har typ världens mesta tur när det gäller vänner. <3

10 poäng till den som säger att min rubrik inte alls var långsökt och konstig.

Världen har fått listmani. Plötsligt står det väl en bouncer utanför Kafe Station och kräver att man ska ha skrivit upp sig på någon lista fem veckor i förväg när man vill gå och fika. 15:e april är nästa teatersport, 15:e APRIL! Och redan är listan full! Jag var liksom nära att inte få se förra föreställningen. NÄRA! Det får inte hända igen!
På måndag 00:00 är det iallafall jag som skriver upp mig på jävla shape ups lista. Urgh. Jag blir så sur. Kan inte folk bara vara glada över att man vill komma?

Imorse var en stor hit som vanligt. Man sitter uppe en massa timmar för att försöka locka fram lite information om Rastafarirörelsen, bara för att vakna precis då redovisningen skulle börja. Jag är oslgabar. Suck. Jag undrar seriöst hur det ska gå för mig om jag får jobb. Jag måste skärpa mig. Väckarklocka + mobilväckarklocka räcker inte. Jag behöver fler. Och klockor, stora, så att jag inte kan undgå att se hur sent det är. Jag ska inreda mina sovrum som urmakarbodar, allt som hörs i rummet ska vara ett öronbedövande tick-tack. Tick-tack.

Facit från gårdagens jobbsökande: Jag lyckades i alla fall ta mig in på en förskola, där en rektor var snäll mot mig trots att jag inledde samtalet med vad som kändes som ett par minuter av "äh, um, alltså, ehm" innan jag fick ur mig mitt ärende. Hon gav mig en massa nummer jag ska ringa iallafall och tog emot mina papper. Efteråt var jag tvungen att ta stöd mot en lyktstolpe och mummla mantran i mitt huvud: "Människor är snälla. Gud är god".

Trots detta upplyftande budskap klarade jag inte av ännu en konfrontation och gick bara förbi nästa förskola, som jag trodde jag var på väg in till. Gick hem till pappa istället, och upptäckte att en hel hög med post till yours truely hade hopat sig. Något medlemsbrev, två tidningar, inbetalning till körskola, påminnelse till en undersökning om hiv som jag varit osolidarisk nog att inte fylla i ännu (alltså: inte en undersökning om jag har hiv, utan en sån där typ forskningsundersökning), och så ett stort mystiskt kuvert utan avsändare.
 "Hoppas, hoppas det är nånting väldigt roligt i det här, som gör mig på bra humör", tänkte jag och tog upp det stora kuvertet, sur för min feghet och mina sociala brister. Kuvertet såg tillbaka upp på mig, och darrade lite av prestationsångest. Men: se, ibland får man precis som man vill, för när jag kikade ner i kuvertet låg fyra fina tjugolappar där, precis vad jag behöver och bara till mig. Där ser man hur lite pengar ändå kan göra en tillfälligt lycklig. (Men nej, det var inte farbror jultomte eller påskharen som varit framme, det fanns en lapp med upptäckte jag efter en stund, och en god förklaring till att denna rikedom kommit in i mitt liv).

Jag bara måste få älta det här med jobbsökande lite till. Varför ska det räknas som så mycket mer engagerat att man dyker upp på arbetsplatsen än att man skickar in sina papper? Okej, jag fattar att det är enklare att förhålla sig till någon man träffat personligen, och att det är viktigt att visa att man gärna vill ha jobbet, men snälla någon, det måste väll finnas mer i världen är social kompetens? Något?
"Hej, se på mig, jag står här och pratar med er, helt avslappnat, la-di-da, vad jag är trevlig la-di-da, jag är verkligen ÖPPEN och kan TAS MED MÄNNISKOR!. Eftersom jag är sååå übersocial är jag liksom direktkvalificerad till vilket jobb som helst, för social = kompetent."

Ursäkta mitt överanvändande av citationstecken idag.

Jag läser klasskamraters bloggar och undrar om det här är ett årskurs-tre-syndrom. Fast jag inte vill sluta skolan (jag vill inte!) är jag nog rätt inställd på det. Min hjärna har redan lagt ner.
Det blev en konstig natt och en konstig dag. En dag vi inte behöver vara i skolan och jag hinner vända på dygnet. Sov någon timme där på natten i soffan framför datorn, gick sedan och la mig vid halv sju någon gång efter att äntligen ha blivit klar och mailat in (fronter ville inte fungera, eller är jag bara ovanligt dum?). Sov till nästan klockan ett, det blev en sån där sömn då man vaknar nån gång i timmen och minns vad man drömde tills hela skallen blir ett enda virrvarr av sammanflätade drömmar.
Det är alltså helt sjukt hur seg jag är med skolarbeten. Det här var inte ens något stort skolarbete, ändå måste jag sitta hela natten för att få det klart. Förut var det de riktigt stora arbetena som jag var tvungen att sitta med till typ kl.3 natten innan de skulle in. Sedan blev det hela nätterna. Ska jag nu behöva hela nätter också för de små skolarbetena?

Nu ska jag verkligen försöka ta mod till mig och invadera några dagis för att peppra dem fulla med mitt cv innan de hinner protestera. Jag hatar det här sättet att söka jobb på. Det känns så jävla nyliberalt och individualitsiskt.
Fucking entreprenörsanda.

Har jag fölorat förmågan att arbeta? Kan jag inte spotta ur mig några ord mera?
Visst, det kan ju bero på det faktum att jag sitter med min syster och ser på tv samtidigt som jag fjantar runt på youtube, hemsidor och bloggar, ja vad som helst som kan ta tid så jag slipper arbeta.

Jag kommer inte att få något sommarjobb och jag kommer inte få något höstjobb och jag kommer inte få något vinterjobb och så kommer det fortsätta tills jag ger upp och börjar plugga eller nått. Jag kommer vara så jävla arbetslös så att ni aldrig har sett någon arbetslösare stackare. Och så kommer mina kära föräldrar komma till min undsättning och ge mig pengar eller nått, så jag får dåligt samvete och känner en massa tacksamhetsskuld hela livet.

OM jag blir arbetslös en massa tid så måste jag göra något bra av min tid. Om jag spenderar all tid farmför tv:n (vilket känns rätt troligt) blir det skit.
Jag önskar lite att jag vore typ Martina Lowden och sträckläste ordboken från pärm till pärm (eller att jag åtmisntone läste hennes bok). Man kanske skulle vara lite mer manisk så man fick något gjort nån gång.

Appropå önskningar: jag önskar så sjukt mycket att jag var musikalisk. Att kunna spela instrument och skriva låtar. Å, jag skulle aldrig ha tråkigt.
Jag gick i piano en gång i tiden, men jag slutade. Jag tror nästan min pianolärare ville gråta lite varje gång jag var där. Jag var usel. Verkligt usel. Jag gick liksom i flera år, men jag lärde mig inte ens vilken tagent som var fucking vilken. Trots att jag vet detta funderar jag lite på att spara ihop till en gitarr eller nått någon gång i framtiden. Jag kan iallafall låtsas att jag är musikalisk och spela lite iallafall.
Jag saknar vårat band också. Det där bandet som egentligen inte var ett band men som var roligt roligt ändå. Jag spelade trummor (nej, jag kan inte spela trummor heller). Det var ju nästan lite punk av oss att ha ett band fast vi inte kunde spela riktigt.

Anledningen till detta långa nonsensinlägg är enkel: jag har massvis med skolarbete som jag inte gjort. och nu är käre Conan på tv. I want to enter the cone-zone. Slurp.

Den här killen som försöker vara som henne

och sedan lite som honom

är all over min hjärna just nu. Nästan så att snåla jag funderar på att köpa skivan, för låten är allt jag kan tänka på!

Om ni, uppenbarligen till skillnad från mig, faktiskt växt ur kiss- och bajsåldern är det här ingen höjdare.

Annars: typ roligaste blogginlägget ever! Det är liksom samma skämt om och om igen, ändå satt jag och skrattade pinsamt länge!
http://matsstrandberg.blogg.se/011205224410_bajsleken.html

Läs kommentarerna med!


Mats Strandbergs blogg brukade vara en av mina regulars, men nu har han lagt av typ. Surt.

Skolor är på många sätt sig så lika. Träslöjden, med sina bänkar i fyrkanter och vevbara skruvstäd. Tjocka lager intorkad färg i målarhörnan. Sandpapper, sandpappersklossar, filar. Mellanstadiemusiken, med trianglar och maracas som den högsta formen av kreativ verksamhet. Bokstavsbilderna högt upp längs klassrummets alla väggar. Tyget i personalrummets soffor är till och med samma.

Allting är så dubbelt. Man har många vidriga minnen från skoltiden. Verkligen har man ju det. På sätt och vis skulle jag behöva komma bort från all skola och lämna den epoken bakom mig. Samtidigt är det någonting i miljön jag verkligen trivs med, känner mig hemma i. Kanske är det bara min oförmåga att gå vidare, som så många gånger tidigare.
Men att få bli lärare, ändå. Å.

Det är då fan att man aldrig sover då man ska (och att man bloggar då är ju rent förbluffande dumt).
Äntligen har jag i varje fall pillat lite på den hop filmkunskapsuppgifter som ska in, mest bara en kvar nu, och kolla igeonom de andra två igen.
Det är mycket nu känns det som. Jag har inte alls börjat ta itu med praktikuppgifterna än, och det verkar ju rätt dumt att skjuta allting till på fredag, men jag orkar inte kolla upp det där nu.

Idag har jag spelat teater med en prilla fejksnus (XQ:S) under läppen och det var otroligt roligt och ett bra sätt att komma in i roll också. Jag försökte mig på någon sorts MaudOlofssonsdialekt, men jag är lite rädd för att misslyckas med den och förstöra det.

En flicka på Hedlundaskolan från Libanon blev förvånad över att jag var svensk idag. Hon tyckte jag såg ut att komma från "arabiska länder". Typ Libanon. Det tyckte jag var kul. Är det inte lustigt att så många typ blir glada av att höra att de ser utländska ut (speciellt med tanke på att svenskor har rykte om sig att se bra ut). Fats det kanske handlar mer om att man tycker det är kul att bli uppmärksammad och tycker om tanken på att man utmärker sig på något sätt - allt det här med att bli sedd.
Ojdå, det var inte meningen att göra en analys av det här nu, jag tänkte bara skriva att jag stundtals tycker att mitt buskiga unibrow känns rätt hemtrevligt.

Jag ångestar för att jag la ut info om min blogg på apberget ikväll. Apberget är typ umeås anslagstavla, känns det som. Att ha en blogg var ofarligt så länge inte apberget vet om det. Vet apberget det, så vet alla som alls är intresserade. Då fanns den ju inte. Baaa. Nu finns den.

Jag ogillar honom och jag gillar honom. Jag stör mig.
På ett sätt är han allt som jag skulle vilja vara, samtidigt som han är sinnesbilden av att det aldrig skulle kunna vara jag.

"När ingenting är självklart framträder nyanserna"
Nånting sånt tror jag att min krönika om praktikveckan ska heta.

Tänk er att gå i skolan och prata ett annat språk än sitt modersmål!

Och oooouuu, just det, föresten, appropå hjärnlagrade blogginlägg så har jag massor med festliga anagram av mitt namn sparade på en annan dator hos mamma som jag gjorde när jag döpte min blogg till annagram. Rats alltså att jag inte har det här. Ska publicera vid tillfälle. Det finns en engelskspråkig generator som visar en massa olika anagramkombinationer, men det var lite för många för att jag skulle orka leta efter roliga. En lite fin som jag kom på (av Anna Margareta Hedman, alltså) var iallafall: Anta ed: Har man, ger man
Det var väl lite fint? Lite iallafall?

Grejen med anagram, som jag tyckte var lite bra, är att ordet angram nästan är ett anagram av Anna Margareta, eller ja, Anna Marg iallafall (kom igen nu, med lite god vilja!). Namnet Anna är ju annars en palindrom, men det ordet är ju inte lika snyggt, i den bemärkelsen att det inte innehåller något som låter som mitt namn alltså.

Bonus anagramanekdot:
Minns ni avsnittet av Simpsons då Lisa har fått en hypersmart kompis, och hon hänger med henne hem? Kompisen (hette hon Ashley?) och hennes pappa roar sig med att hitta på anagram på kända människors namn, som på något vis ska beskriva dem träffande. Det bästa är när Lisa misslyckas (Jeremy Irons -> Jeremys ...Iron) och pappan bedömer hennes intelligens till att vara ungefär i lagom nivå för att roa sig med att stutsa en boll fram och tillbaka.

Det är så många blogginlägg jag inte har skrivit. Ända sedan bloggen-i-mitt-huvud började för några månader sedan (ungefär samtidigt som min och omvärldens blogghysteri) har i princip färdigformulerade blogginlägg lagrats, för att troligtvis aldrig nedtecknas. Jag är nog ingen bra bloggare egentligen, för jag kommer nog blogga rätt sällan. Eller kanske för ofta.

Ikväll har jag suttit framför datorn för många timmar, utan att göra det som jag tänkt göra. Det brukar bli så. Jag har bara läst en massa bloggar och sånt. Suck. Jag som tänkt lägga mig tidigt. Äntligen har jag iallafall skrivit loggboksskiten för första praktikdagen (200 ord? Ha!) och nu måste jag fixa klart några rättningar på ett par skyltar till Världsbutiken som jag verkligen måste få ordning på, plasta in och sätta upp, på en arbetskväll som ska vara där imorgon. Anledning till att jag inte bör ta på mig ansvar i föreningar = jag är långsam och lat.
MEN, banne mig, ändring ska det minsann bli nu. Jag och Lisa ska bli sååå engagerade nu. Vi ska tvinga oss själva att lassa på oss ansvar och ta plats. Nu. Är. Vi. Ju. Med. I. STYRELSEN!
Så bort med alla tankar på att någon annan kan göra det så mycket bättre än man själv. Jag fick två snälla mail som svar på ett meddelande jag skickade ut på VB:s mailinglista, där godhjärtade människor berömde mig och sa att jag hade skrivit engagerande och att det skulle locka folk till mötet i fråga o.s.v. Det tyckte jag var fint. Att man orkar skriva tillbaka på en sån där kallelse, och uppmuntra. Människor är bra.

Det här blev väl rätt obegripligt för alla (vilka alla?), men tji fick ni, för det här är min blogg och jag ska inte be om ursäkt för mig. Eller jo, ursäkta. Men från och med NU ska jag inte... Ursäkta. Okej, inte nu men... NUUuuuuursäkta mig! Hö, hö.

Och, ja, just det ja, fixa i ordning Cv och personligt brev anpassade till...Hmm, dagis och äldrevård, eventuellt affär, tror jag bestämt.

Jag kommer inte få ett jobb i sommar, jag vet det.

Over and out

Nu är jag här, kära bloggosfär.
Säkert är det för att jag vill bli sedd. Och för att jag läser andra bloggar och påverkas. Om jag ska vara lite fin kunde jag säga att det är för att populärkulturen har fått en så framträdande roll i vår samhälle, och på samma gång blivit allt mer interaktiv, vilket lett till en ökad exhibitionism och kändistörst. Det lät väl fint? Men shit the same, nu har jag ju iallafall beslutat mig för att lägga av med ältandet och börja blogga.

Jag vet inte om jag är nöjd med min design eller inte. Jag kanske borde lägga av att låtsas att jag kommer ihåg något av webbdesignen och hålla mig till de färdiga bakgrunderna istället? Time will tell.

Jag tror inte jag är redo att lämna ut adressen än. Några dagar till ger jag det här. Håhåjaja. vad ger man sig in på?