Jag var liksom trött och har varit det en bra stund, men man kan ju liksom inte gå och lägga sig utan att ha kollat allas bloggar. Ligger fortfaranda efter en massa efter den där resan, herregud, det kommer krävas TID och ENGAGEMANG för att jag ska hinna med alla dessa bloggar!

Idag har jag varit hos min farmor och firat hennes 70-års dag och ätit världens godaste buffé. Julbordet och påskbordet och missommarbordet men sina jävla köttbullar kan ju liksom bara slänga sig i väggen. Sallader, tappenade och paj is the shit. The good shit.

Sen har jag pratat med Emelie i telefon lite mer ordentligt vilket känndes bra, är mycket peppad på att träffa henne imorgon nu för vi måste verkligen catcha up.

Det känns som att jag bör skriva något om igår, framförallt för att större delen av min läsarkrets ju var där, och man måste ju flörta lite med sina läsare och skriva om sånt de vill höra om. Jag kom ju som sagt ganska direkt från bilfärden hem från norrtälje till förfesten hos Josse, hann hem för att byta om och pula i mig en vårrulle och några nuggets (just det ja, äta innan, gårdagens lärdom!)
Det var iallafall mycket trevligt där och det känndes bra att umgås med klassen. Lite sjukt att vi inte är en klass så länge till, jag håller med Elin om att vi faktiskt borde försöka hinna med något mer innan dess...
"Jag har aldrig" var rätt kul trots att det blir så pinsamt uppenbart att jag har aldrig, aldrig, ja, aldrig nästan någonting faktiskt. Men heyhey, det är okey för jag säger det är okey, jay jay.
Sen bidde det inget shape up för mig, men det gjorde inte så mycket faktiskt, blev rätt trött och somnade så sött hemma hos Yrsa fast än världen snurrade lite extra mycket bara.

Jag vill blogga om Paris mer. Jag vill blogga om två andra grejer som jag redan semi-bloggat om i ett anteckningsblock. Men vad jag BORDE göra är att sova, och jag har faktiskt en körlektion imorggon klockan halv tio, så ja, detta ska jag också sätta i verket.

Nightynight, sleep tight.

(Extraextra: för er som missar referensen, eller som inte har en lillebror som maratonvisat Monty Python varje dag de senaste månaderna, så ska rubriken utläsas i form av en mans imitation av en gnällig tant. Juste.)

I Paris är det inte vår utan sommar, där har blommorna slagit ut, pollenallergin är ett faktum och värmen är inte trevlig utan redan olidlig.
I Paris är det inte småstad utan storstad och tunnelbanetågen går tätt, tätt inpå varandra, man kan byta och ta sig vars man vill. Där finns det inget man kan göra som någon inte redan sett.

Jag vill bo där litegrand känner jag, eller i någon storstad där jag kan språket. Jag vill bli en storstadsslacker som har ett tunnelbanekort och lite mat och någonstans att sova och så kan jag bara åka runt och hänga på alla fina ställen. "Vi ses på Père La Chaise", och så kan man bara vara i allt det stora i storstaden. Men. Jag kan verkligen ingen franska. Det märker jag.

Mer senare. Shape up imorgon, ne c'est pas??

Det vilar helt seriöst en förbannelse över min Paris-resa.

Först hela grejen med projektarbetet (förlåt Ylva, jag lovar att jag snart ska sluta projektarbetsblogga). Jag känner mig rätt dum för att mina kära projektkamrater varit tvugna att stressa med mig för att hinna klart allt innan jag sticker. Å andra sidan, har jag tänkt för att lindra samvetskvalen, skulle denna veckas hets och sena kvällar troligtvis mer eller mindre bara blivit nästa veckas hets och sena kvällar om jag inte farit iväg. Det blir ju så lätt så, oavsett när saker ska vara klara.

Sen är det allting med jobbsökande. Det är ett jobb jag borde ringa och tjata om från och med nästa vecka, men kanske är det värt den höga mobilräkningen för att ringa och tjata om det från frankrike.

Och sen klassfesten. Är så peppad på att fara ut med klassen men såklart händer allt kul då jag är borta. Tänkte jag iallafall när jag satt och såg småsur ut på klassrådet och lät bli att skriva upp mig på listan. Kanske finns dock en ljusning: jag kommer ju trots allt hem på lördag. Vet ej hur peppad man är på en kvälls festande direkt efter en heldags bilande, och vet ej heller hur sent vi är framme, men kanske, kanske är det möjligt. Kanske, kanske dyker jag upp på haga med en nyimporterad flaska franskt vin...?

Trots denna förbannelse löser sig allt rätt bra. Det som verkligen fick mig att hata Paris idag var ett samtal från finnerödja. De ringde när vi satt med slutspurten av PA idag och sa att jag fick komma på en intervju. Som den desperata pengahungriga arbetslösa-ungdom-to-be jag är blev jag totalt överlycklig. Tills de sa att intervjun var på måndag. "Ooooj, då är jag bortrest..." (ger ju väldigt bra intryck att man inte kan komma på intervjun)
Mannen jag pratade med var som tur var väldigt snäll och ville erbjuda mig en ny chans. På fredag kanske?
"Eeeem, alltså, det är på fredag jag åker bort.." (Det märker man ju redan nu att det kommer bli problem med den där skitungen). Men han var superdupersnäll och bad att få ringa upp när han kollat om vi möjligen kunde träffas imorgon. Han ringde upp och sat att det gick inte och typ att jag fick ringa när jag kom hem för att boka en intervju, men det känns ju som fet chans att man ger någon så oflexibel jobbet.
Jag: "alltså jag är verkligen jätteintresserad av jobbet, det är bara att jag ska resa bort"
Han: "..Eller om du kan vara här på en kvart? Om du verkligen är intresserad av jobbet vore det jättebra om du kunde vara här på en kvart".
Eeeep. Jag kände mig som en taskig gris och stack ifrån Y & T som fick fixa det sista arbetet själva medan jag slängde mig på cykeln. Kändes extra illa också eftersom jag redan tidigare på dagen försvunnit ett par timmar för att hinna söka ett annat jobb. Förlåtförlåt. Men jag är verkligen så desperat efter arbete nu. Förlåt.

Intervjun gick iallafall helt okej. För att vara jag. Jag tror nästan jag lyckades lura dem lite att jag var rätt social, genom att prata om att jag spelar teater o.s.v.  Även om jag inte får jobbet var det bra ändå, för det har kännts så mycket som att det här med att få jobb är något som händer andra och omöjligen mig. Men kanske kan man ändå ha tur.

Ja, okej som sagt, det mesta ser ju ut att lösa sig, men det känns ändå väldigt mycket som att det var den sämsta tidpunkten ever att resa på. Och jag har inte hunnit peppa mig det minsta. Jag vet inte ens om att jag ska till Paris.

Kanske ska jag låna typ öva-franska-cd om det finns på biblioteket imorgon. Då kan jag repetera i bilen och fokusera på frankrike.


Vad alla var söta mot mig i kommentarerna till förra inlägget. :)

Ny stjärna tänds på blogghimlen - kanske ingen chock att det är en person i vår klass. Jag tar mig friheten att länka till Yrsas nya blogg. Och när jag ändå är i gång att pusha för mina polers kan jag ju också, för er som missat, nämna Tone som måste uppdatera sig snart om hon vill undvika att få stryk av mig.  För det är sånt som jag gör, jag ger folk stryk när de inte uppdaterar sina bloggar, bara så ni vet.

By the way, någon verkligen måste förklara det här med fotbollsklassen för mig. Det känns som jag har missat något. Min enda tröst är att Tina visst också missat det, jag är inte ensam iallafall.

Mera metabloggande (om jag nu har fattat det uttrycket rätt; att blogga om att blogga...?): Jag blir galen av all tid jag spenderar framför datorn numera. Jag tror det var Tjuvlyssnat som fick mig fast. Sen bara rullar allt vidare. Men jag älskar alla era bloggar så mycket och jag älsk-hatar min egen. Men om man ser det som en folkrörelse så blir det kanske finare. Folkrörelser är ju så fina! Ja, inte alla förstås, inte de som inkluderar typ, massmord, män med små mustascher och allmän galenskap. Men det är fint att människor inte bara nöjer sig med att läsa alster av etablerade, avlönade skribenter, tryckta av tidningar med komersiellt intresse utan söker sätt att själva uttrycka sig på. Att berätta om sin verklighet! Visa att den.. snyft.. vanliga.. snyft.. människan också har något.. snyft intressant att säga!! Att VI ALLA KAN TILLFÖRA VARANDRA NÅGOT!!!  UHUHUUUUUOOOOO, osynliga tårar, så fint.

Idag: en del projektrapportskrivande (hjäääälp, hinner vi klaaaart??), massor med Maryland cookies och corn on the cob's, älskade, älskade teatersport och sweet sweet six feet under.

Imorgon: mer projektrapport samt besök hos vår lovely hagaklass för utvärdering.

På lördag: är jag i Paris, mes amis!

Nya skor + nyss framtagen cykel = skavsår, ont i fötterna, ont i vaderna och jäähäähääävligt ont i baken. Igår lyckades jag (d.v.s. Lisa) fixa cykeln för våren utan manlig inblandning (telefonsamtalet till pappa räknas knappt för han förklarade så dåligt). Det var mycket schysst. Jag hatar att inte kunna sånt där och jag hatar att jag är så galet svag. Jag ska börja göra en massa armhävningar.. Typ.. eh, kanske inte.
Cyklade iallafall till Ön och förundrades naivt över hur lätt och smärtfritt allt gick trots månaderna i träda. När jag var klar där (jag skulle få en liten introduktion i hur man är "medlemsansvarig" i VB) for jag till Emelie och vi och Lisa glamourade oss a'la 80-tal alt. dragqueen style och tog posiga bilder. Och såg at last den så omtalade Borat. Den var väl kul. Men, ja. Det känns som att man redan sett den en massa gånger bara för att den blivit så tjatad (och för att jag brukade se Da Ali G show back in the days).

Anyways, när jag sen hade följt Lisa till bussen och skulle cykla hem i natten var det en så oooooolidlig smärta att bara sätta sig på sadeln. Helt plötsligt, out of the blue sådär upptäckte jag att sadelsittandet tidigare på dagen hade utfört ondskefulla dåd värdiga Voldemort himself, typ. Och jag blev såå trött och flåsig, jag övervägde nästan att sova i någon buske istället för att slippa vägen hem. Nu måste jag börja cykla en massa bara för få upp cykelkondisen till sommaren (hjälp! efter student no more gratis busskort!)

Imorse vaknade jag av ringande mobil (vaknade tidigt höll jag på att skriva men det vore en ful lögn, däremot hade jag haft siktet inställt på att sova till typ 12-13 eftersom jag somnade sent) och jag blev tvungen att cykla igen in till stan för att lämna VBs växelkassa som dumt nog fortfarande var kvar hemma hos mig sen umeå open. Det är försäljning och provsmakning av r-märkt choklad och kaffe där idag. Det var stört fint väder och jag kände nästan att jag borde stannat kvar där. Gjorde det inte främst pga mitt skriande behov av att duscha och skriva klart mina textB -praktikgrejer. Som jag supposedly jobbar med nu, vilket i praktiken innebär att jag sitter och läser ALLA bloggar och desperat försöker komma på fler sidor att besöka, fler låtar att ladda ner. Jag klarar ingenting utan deadlines. Detta är anledningen till att jag aldrig ska lämna in något försent.

Jag känner konstiga behov av att blotta mig (bildligt talat, alltså, även om min vårkappa kanske kan antyda annat(??)). Jag vill berätta något om mig själv, lägga lite inälvor på ett fat för allmän beskådan. Men jag vet inte vad det skulle vara. Det känns ju lite sådär appropå ingenting.

Rubriken vittnar om återupptäckten av gamla goa David & the citizens som jag och L kom att tänka på tack vare ett lika gamalt och gott internskämt. De har väldigt fina låtar även om alla låter lite likadant.

Nils kompis Daniel borstade min tänder lite. Det är en lustig ung man.

Hemoglobin
A positiv

På blodcentralen tar de hand om en. De sa att mina händer var kalla och jag fick en påse med någon slags varm vätska att klämma på istället för skumgummigrejen, en varm elektrisk kudde under armen.
Mina kärl är visst smala, tar tid på sig. Två gubbar han komma och gå på britsen bredvid innan jag blev klar. Maskinen började pipa (det gjorde den inte förra gången, har mitt blod blivit sämre?) och de snälla kvinnorna kommer rusande och tittar till. Och så järntabletter, gelatinfria om man är vegetarian. Allt går att ordna. Sitt still en stund, ta det lugnt! Och så tar vi väl lite fika på det va?
Macka och frukt och bulle och så mycket juice någon kan begära.
Seriöst, fuck de 30 kronorna, de kan amnesty få, jag ska sälja mitt blod för att bli ompysslad. Åå.

Sen jobbade vi projektrapport at last. Projektrapport = ångest och jag kan inte tänka minsta lilla på Paris innan den är inlämmnad och klar (kanske därför jag inte sökt ledigt?)
Vi hann en bit iallafall.

Ikväll har jag hängt med Lisa och Emelie, varit lite miljöfarlig och åkt en massa bil med stereo på hög volym. Jag har en sån underbar nybrännd skiva nu. Med Mika. Och Hedwig. Och Salem. Med fler. 

Det här är en bra-dålig dag. Jag hatar att jag alltid på något vis råkar trixa in mig själv i fällor, rävsaxar där allt bara kan bli fel. kryptisk.blogg.se

Åååå, nu blir jag less på mig själv och allt ältande av min person. Då passar det sig inte att blogga. 
Det finns tusen saker jag borde göra. Kommer jag? Näääe!

Ta-ta
 

Diz one gooz out ta all de peeepoh of SM3TM, yao!!

Varför har inte vi någon ärkefiendeklass? Varför är det bara naturarna och sammarna som får sprida roliga (nåja..) dissar om varandra över hela skolan i studenttider? Jag vill också!
Vi borde utse en fiendeklass som vi kan börja dissa. Nära till hands borde ju andra specialutformade program ligga, typ fotbollarna eller friskvårdarna. Eller så får vi börja dissa oss själva. Eller hylla oss själva. Hyllar vi oss själva tillräckligt våldsamt kanske någon blir provocerad. Ack, så konfliktsökande jag är idag.

Eller så här, en lista på väggen:
"SM3TM är på jakt efter en fiendeklass. Här nedan följer förolämpningar av samtliga skolans program. Upprörd? Ge svar på en korridorsvägg nära dig".



En annan sak: Camilla, jag vet inte om du läser denna blogg, men om du gör det, snäääälla, gör ett nytt karikatyrporträtt av klassen innan vi går ut! Det var det roligaste någonsin!

I can't belive it, jag tror jag är klar! Ändå känns det som att jag inte riktgit har börjat på uppgiften än, jag är inte helt säker på att jag verkligen fattat allt. Man måste typ gå runt allt viktigt för att hålla sig kort. Man jag fick iallafall nästan mindre än 3½, woo!

Det har blåst helt galet hela natten.

Jag undrar om det är värt att gå och lägga sig....?

Nu eggar jag blogg för jag är oförmögen att jobba bra. Har det alltid varit så här? Nej, nej, det kan jag inte tro. Är det min nyupptäckta internet/bloggvärldsnördighet som gjort att jag spenderat alldeles för många timmar framför diverse ointressanta randombloggar istället för min kära (hm.) analys? Näe, inte bara tror jag.

Som vanligt känner jag att platsen är för liten. Tre sdor är ett dåligt aprilskämt. Har två nu, och jag har inte ens hunnit komma in på nånting känns det som, har typ fått med två exempel typ. Typ.

Bahaaa. Ärligt talat känner jag att jag skulle kunna acceptera ett par G:n eller VG:n för denna termins slutbetyg (acceptera iallafall, det är väl inte vad jag önskar). Även i ämnen jag gillar. Mycket mer så nu är förut. Jag har ju ändå inte tänkt söka någon högpoängslinje som typ läkare eller så. Betygen handlar ju egentligen bara om bekräftelse, om att vårda mitt ego och helst få det att svälla upp till en lite stolt ballong nån gång emellanåt. Men i längden är det ju hälsosammare att veta att man accepterar sig själv även då man misslyckas med saker, vilket jag ska jobba på. Hejochhå.

Den stora paniken nu är projektarbetet. Det skulle kännas väldigt mycket bajs om vi skulle få IG på det bara för att vi inte hann klart med rapporten, och det känns som väldigt mycket mitt fel i sånna fall eftersom jag ska resa bort den dummaste av dumma veckor: vecka 17, veckan rapporten ska in.
Jag ska liksom resa till Paris, wo wo, men jag kommer inte känna någon pepp förän jag är säker på att PA ordnar sig.

Jag känner ett litet behov av att avslöja pinsamma och förnedrande grejer om mig själv alt. lägga ut pinsamma gamla bilder här på bloggen? Vad är grejen med det? Kanske tur att jag inte har tid för sånt och att jag redan har överstannat mitt välkommen på denna blogg, tid för arbete nu.

Halv tre. Hejjåhå

Åå, rädda mig från mig själv, jag är så jääävla långsam och jag flyr från mitt arbete, internet är så nära till hands, allt jag vill är att blogga och läsa bloggar natten lång!

OCH: litterära epoker under 1900-talet? Någon? Någon? Jenny, var är du! "Placera i litterär epok"... Men? Alla litterära epoker verkar ju förväntas sluta typ 1900. VILKEN LITTERÄR EPOK LEVER VI I NU?

Jag känner för att lägga ut en massa bilder men jag har inga speciella jag vill lägga ut. Jag försöker bara komma undan. Jaja. Vi börjar inte förän om 9½ timme, det är luuuuungt!


Kommer jag spamma bloggen i natt eller sköta mig?

Förutom att skriva på min historiska analys (klockan är halv tio, jag har skrivet eeehh 255 ord, ser det ljust ut?) jobbar jag aktivt på att förtränga dagens religionsredovisning. Jag hoppas bara att jag någonstans där i mina äh, öh och ehm fick in lite fakta om rastafarirörelsen. Jag vet inte riktigt vad som hände, men det jag fick ur mig kändes inte som det jag ville ha sagt. Någon som var där, pratade jag jättelänge eller jättekort? Jag har förlorat min uppfattningsförmåga!

Det är dumt att ha sin dator precis där alla sitter och tittar på tv hela kvällen.

Idag har jag köpt utgallrade böcker på östras bibliotek för två krobor styck, och jag ska bli så bildad att det inte vet några gränser. Efter skolan måste jag starta någon slags kampanj för mig själv där jag bevisar att det är möjligt att lära sig saker och få saker gjorde även utan det överhängande kravet från en inlämning/prov. Jag är stört nördig, men det allra värsta med att sluta skolan tycker jag verkligen är att jag typ aldrig kommer lära mig något mer. Det stressar mig jättemycket. Jag känner ju mig själv - först kvällen innan en inlämning (läs natten (läs morgonen)) kan jag få något klart. Mycket som morgondagen kommer se ut, kan jag tippa.  
Anyways, nu har jag iallafall köpt Dikt och tanke I-IV, så jag kan bli en expert på litteraturhistoria om jag vill, några böcker av klassiska författare som Carl Johan Love Almqvist, Selma, Fogelström och Karen Blixen, samt en bok om hur olika konststilar ser ut. Jag tycker mycket om att tänka mig att jag ska läsa de här böckerna, men jag är långt ifrån så kunskapstörstande som jag skulle önska.

Appropå kunskap: dumhet. Appropå dumhet: på busshållplatsen där jag bor satt det idag ett klistermärke från Nationalsocialistisk front! Jag blev totalt chockad. Inte ens typ Sverigedemokraterna, det vore väl illa nog, men liksom fucking nationalsocialistisk front. Isch! Någon som åker samma busslinje som jag går alltså omkring och sätter upp klistermärken med texten: "Trivs du i det nya Sverige?". Under texten var en liten sverigekarta bredvid ett hopklipp av människor med olika etniciteter. Och så deras jävla adress nånstans mörkaste nazistskåne. Helt stört. Jag hann inte pilla bort den innan bussen kom. Lisa föreslog att det kanske vore bättre att sätta upp en liten svarslapp. Typ "Ja tack, jag trivs bra".
Jag har ju mina aningar om vem som kan ha satt upp den..  Några på vår gata, barnen gick på samma skola som jag (vi har haft lite kontakt i den bemärkelsen att de tidigare brukade roa sig med att förstöra vår brevlåda och kasta snöbollar på våra fönster och annat trevligt) har målat sin brevlåda till svenska flaggan som någon sorts statement i ett bråk med en annan grannfamilj där mannen är invandrare. Jeez alltså. Helt sjukt detta. Man får inte glömma hur mycket SD gick framåt i valet.

En annan informationskampanj av det mer välvilligaslaget, om än rätt så roande, är ju den här nya grejen på östra, som de verkligen råsatsar på. Jag tycker alltid det är komiskt när vuxna ska försöka "connecta med kidsen" genom att visa att de "pratar ungdomarnas språk". Men det är ambitiöst, det måste man ge dem.
För de som inte går på östra och är innförstådda med detta är det alltså en kampanj för att "stoppa sabbet" på skolan så att vi kan få trevliga grejer, som typ biljardbord. Sloganen lyder "Det kan bli bättre än nice". Först var det bakgrunden på datorerna (smart drag).  Sedan värsta flashiga upptryckta affischerna. Och idag hade den ena (Hermes?) av vad-deras-tjänst-nu-ska-kallas-killarna på sig en sån T-shirt också. De har ambitioner.

Fina små övergångar mellan ämnena där va?
Nu ska jag fortsätta läsa och missbruka diverse fett, koffein, socker, choklad med mera för att peppa mig själv till en av två uppesittarkvällar. Yaiy. Nu har jag förberett ett försvarstal för wikipedia till religionsredovisningen imorgon. Jag <3 wikipedia så mycket, källkritiker får säga vad de vill!

Fyra onödiga timmar framför datorn, hejdå till er. Och jag som fortfarande inte ens har börjat läsa min historiska roman. Suck.

Idag har jag varit på en workshop med Ika Nord. Ni vet, hon som hade ett barnprogram när vi var små där hon typ mimade och hade sig i ett stort tomt rum på ett schackrutigt golv.

Det var mäkta roligt ska jag säga er.

 
Coolast

Igår var Umeå Open. Kvällen började väl inte så fantastiskt, eftersom jag och Lisa tyckte det var en bra idée att lämna våra jackor i bilen för att slippa garderobseländet, och av den anledningen spenderade dryga 40 minuter i T-shirt i den minst sagt friska kvällsluften. Dessutom hade vi liksom inte tagit med köandet i beräkningen, så vi missade nästan hela Salem al Fakir. Det var lite trist, men skulle vi ha kommit tidigare hade vi typ fått skippa att äta eller nått. Det kyliga köandet kompenserades faktiskt dessutom ganska bra av att slippa stå i timmeslånga köer för att få ut jackorna sedan.
Efter Salem såg vi Lucky Soul, som pratade fin brittisk engelska och hade fina kläder på sig. De var riktigt bra. Jag vet inte om det beror på att det typ var sista låten, eller om det kanske fanns något i budskapet jag tog till mig, hm-hm, men  jag fastnade i vilket fall mest för "We gotta get out of town". Och det måste vi ju. För eller senare. Inte bara för att man inte kan gå på såna här grejer utan att stöta på massa gammla högstadiemännikskor, och för att man önskar enträget att man inte fortfarande störde sig på dem. Men delvis därför.

Sedan, lite Anna Terheim, hon var väldigt bra, och sen fantastiska, fantastiska Laleh. Hon är så cool/snygg/begåvad/smart, you name it. Och hon var skitbra på scenen, så klart. Å. Laleh. Hon hade värsta utstrålning. Ooo.

Sist spelade Melody Club, vilket gjorde en bra, hitspäckad och dansant avslutning. Palace station! Woo!

Det var faktiskt jättebra. Jag är väldigt nöjd över att vi bytte ut våra lördagsbiljetter till fredagsbiljetter, även om jag led med Lisa när hon var tvungen att fara till jobbet sådär vid tretiden.

Idag har jag och Lisa stått och sålt för Världsbutiken på Umeå Open Lifestyle. Försäljningsmässigt var det rätt ovärt, jag tror nog knappt vi kom över en hundralapp och det var rätt tunnt med folk. Men det blev ändå ett litet äventyr hela grejen, speciellt eftersom Lisa fick göra rätt för sitt körkort i den enorma Emmausminibussen som lät och betedde sig som ett monster. Sen är det också bra att göra sånt för att känna att man klarar saker själv, och inte behöver någon annan som styr upp allt åt en för att det ska hända.
Sen var vi på bio och såg Number 23. (Ser du, Jenny, jag kursiverar titeln nu, ge mig mvg i litt & littvet, pleaaase!). Den var rätt bra, sådär spännande och bitvis besvärligt psykologiskthrilleraktig (på ett bra sätt, om ni förstår). Just när jag tänkte skriva att jag trots filmens paranoida böjelser inte börjat se siffran 23 överallt, kollar jag ner på klockan och ser 02:35. Uh-oh. Lisa räknade ut att hennes namn faktiskt blev 23. Men inte mitt, så det kanske är lugnt för min del.

Liten spoilervarning för det jag tänker skriva här nedan, hejdå till er som tänker se filmen och inte vill få minsta hint om vad som händer!

Ni vet såna här filmer med oväntade vändningar, typ psykologiska thrillers eller liknande skräckfilmer: nu har alla dem ju kört i princip samma vändning i flera år! Det börjar ju typ sluta vara oväntat vid det här laget. Det irriterande i detta är att det känns som att filmmakarna verkligen tycker att de gör något mycket smart och nyskapande. Men nu känns det som att jag sett jättemånga filmer med samma slutvändning, och den fruktansvärda upptäckten skilldras typ alltid likadant. åååå vell.

Jag måste börja läsa Mina drömmars stad nu (ser du Jenny, så prydligt!)
Jag är sämst som inte gjort det än. Man vad kan jag säga? Åkomma för årskurs tre, eller för mig i vilket fall.