Vaknade idag med en sån där oförklarad vemodighet som man har vissa dagar, men mer än så: med ett outtömligt behov av att höra Håkans Vi två, sjutton år om och om igen. Besynnerligt, jag undrar var den dök upp ifrån. Länge sedan sist. Det är lustigt hur huden skiljer en från omvärlden. Hur man skulle kunna ta en sån låt och spela upp den för någon och vänta sig att de ska känna det där, känn, känn just hur den där åten känns. Men man kan ju inte komma åt. Jag tänker på något Per Hagman skrev: man kan inte komma närmare än nästan nära. Är det så? Ibland är jag ett med varje träds bark och med alla människorna som kliar sig på armarna och lungt går vidare och jag förstår dem, jag fattar. Ibland är allt nära men inte idag. Idag är min kropp en skarp kontur som avgränsar mig från allt utom musiken: sen vi var sjuuuutto, sjutton år.