Cykeln, som varit trasig sedan slutet av sommaren, är nu lagad och gled som ett stolt skepp så lätt så lätt genom kvällens täta dimväggar, tomma gator. Jag <3 postapokalyps, och ännu mer <3 min cykel och förhoppningarna om kraftigt reducerade bussutgifter (även om lagningen kostade 800 spänn, sveda, sveda).

Det är ironiskt hur mycket glädje min gamla skola skänker mig för tillfället (glädje samt pengar!). Kanske den försöker återgälda någon gammal skuld. Imorgon får jag komma dit igen och det är som att komma hem. Jag blir allt mer bortskämd ju mer jag får vara på samma ställen, min springvicksnerv har tröttat ut sig och att lära sig alla barnens namn går lite segare. Men vad gör det så länge VG ringer, inte har glömt mig? Lycka.

För övrigt: Det är lustigt hur man inte fattar att man själv är uppfuckad förrän man liksom ges möjligheten att vara det. Så låter vi resten vara osagt, för framtiden är oviss, alltid. Jag hoppas på allt som är bra.